Kategorier
Om Tora

Marslandning

Så har Marsbilen Perseverance landat på Mars. Under 2020 stod Mars så nära jorden som den inte mkommer att göra på 15 år.

Vantar behövs i de yttre delarna av solsystemet.

Då jag bodde i Norge brukade jag varje höst åka på en rundtur med tåg, båt och buss för att se höstlöven och besöka släktingar. Först åkte jag tåg till Oslo från Stavanger och njöt av de gulnande löven utanför tågfönstren. Längre österut skiftade färgerna mera i rött. I Oslo besökte jag kusin Anne-Marit och hennes man Knut. De jobbade med att demonstrera ambulanser från Mercedes. På morgonen då jag skulle åka tåget över Hardangervidda till Bergen, vaknade vi alla sent. Jag stod på språng för att nå tunnelbanan ner till stationen, då Knut sa: ”Vi har en ambulans hemma som vi ska demonstrera nu på morgonen. Vi kör dig till stationen.”

Knut och Anne visade sig vara tidsoptimister, och till slut blev det ont om tid. Med ylande sirener åkte vi mot östbanestationen, helt in på perrongen. Knut körde och Anne var iförd sjuksköterskeuniform. Ut med mig och tågluffarsäcken.

”Vi har en resenär från Mars som ska i karantän på Haukeland sykehus i Bergen”, sa Knut och stjälpte mig ombord på tåget.

”Karantänfall från Mars?” sa tågvärden.

Tora framför Apollo 10.

Detta var på den tiden människan åkte till månen stup i kvarten, så det var inte så konstigt att någon även åkte till Mars. Jag fann mig sitta ensam i en lång öppen kupe med mitt handarbete.

Så småningom kom även andra passagerare in i kupén, men jag fick sitta ensam med god plats runt mig.

Hösten på Hardangervidda var ovanligt fin det året. På ett ställe där tåget gjorde en loop, såg jag en kupolformad regnbåge i svackan nedanför. Sedan har jag sett underliga regnbågar på Nordpolen, bland annat en så kallad dimbåge i grå nyanser.

Dimbåge vid Nordpolen fotograferad från den ryske isbrytaren Alexej Marychev.

Tåget stannade länge där det korresponderade med Aurlandsbanen, som jag sen har åkt med min man. Överst på Hardangervidda var landskapet pudrat med snö.

Ingen ambulans väntade i Bergen. Jag hade gångavstånd till min bror och hans familj.

Panoramabilden Perseverance tog strax efter landningen i Jezerokratern på Mars.

Kategorier
Om Tora

Pandemiåret 2020

Nå er det hjul igen, sa Minu da den fikk nye vinterdekk.

Året begynte jo bra. I mitten av januar römte jeg ned til Gran Canaria og mitt vinter-Limhamn i Puerto de Mogan. Der bodde jeg först fire uker i Valle som vanlig. Denne gang fikk jeg en leilighet i avdeling 600. Der bor mange katter rundt bassengen, och de klatrer. Hadde ofte besök på terrassen. Var på fler dagsturer, mandelturen i år igen, samt en tur til en bondegård i Agaethe, og en grottetur. Dessuten fulgte jeg med på en arkeologvandring som nabohotellet anordnet. Jeg er medlem i Club Cordial og får rede på masse gjennom dem. Jeg var med på spanskundervisning og tillegnet meg venezuelansk accent. Siste uken testet jeg en leilighet i gamlebyen. Et forferdelig navn, La Caytispa, men det var en fullt inredet veldig fin leilighet, med elektisk stekeovn. I regel får vi bare mikro og kokeplater. Familien som eier huset har en restaurang midt i turistfellen ved småbåtshavnen. Moren og datteren holder huset i gamlebyen i ordning, meget bra service og rent og fint. Sönnen driver restaurangen nede i havnen, et beryktet sted med seig service, dålig mat og ikke helt hygienisk. Så jeg takket nei til mat, selv om jeg skulle få rabatt. Omgikk en del med de såkalte hippiene i herberget lengre opp i trappen. De er helt vanlige mennesker med normale jobber hjemme. Mine ideer som jeg framsatte til kommunstyrelsen i Mogan kommune har gitt frukt. Det blir ingen glassbro mellom Taurito og Puerto de Mogan, for fjellet er råtafjell som hele tiden raser. Men det blir en sykkel og gangtunnel på 1,4 km istedenfor. Jeg reiste hjem till Torstens gebursdag og våren. Få dager efter stengtes grensene og flyet sluttet å gå.

Siden har det blitt zoom så öynene er helt firkantige. Ingen reiser, men invigning av nye strekninger på Skåneleden. Fin sommer fra april til mitten av oktober med vandringer og bad i Skåne.

Dilmunserien

To böker av meg kom ut på TiraTiger Förlag, Övervakaren och Astrobiologerna.

Alle utstillinger har blitt innstilt eller virtuelle. Jeg er med på en irl utstilling i KHVC galleri på Bellmansgatan i Stockholm, den har blitt forlengt ut januar. Ellers har vi en utstilling på galleri Textilkoll som kan ses utenifra, og så körer vi virtuellt via instagram. Under Malmö Gallerivecka i september var jeg med på utstillingen på Galleri Textilkoll, og da hade vi åpent. Alle utsultne kulturtanter vellde in. Galleriet ble pakkfullt. Jeg stilte ut håndtrykte CDC-munskydd. Det med krokodillen får alle mennesker på Malmborg å le.

Planetvantar

Turen til Argentina i desember avlystes.

Vi har et kjempejuletre utenfor balkongen. Vår brf har samme leverantör som Lomma kommun, og jeg undret om de hadde blandet sammen bestillingene. Jag fantaserte om at det kanske stod en nett liten gran på torget i Lomma, mens vi har fått den store. Men leverandören Stefan sa at han hade kjöpt samme störrelse på juletre til alle. En kanin bosatte seg i vår hage, noe som ikke er populært. Plutselig var den to. Naboens hundevalp og en katt fra en villa i nærheten som har revir her etter at Snowy flyttet, mosjonerer kaninene.

Vi var fire gamlinger som feiret jul sammen med sillaparty og drikkeviser: Mel. En bussjåför.

En julesill, en julesill, det är en sill som ligger still. Och när sillen ligger still, så kan vi ta en nubbe till. En julesill, en julesill, det är en sill som ligger still.

Til kaffet hjemmebakte julekaker: En smultering, en smultering, det er et hål med mad omkring. Og er det ingen mad omkring, så er det ingen smultering. En smultering, en smultering, det er et hål med mad omkring.

Julgran med kanin.

I år er det vår tur å ha nyttårsaften. Det blir pizza. Jeg tror jeg skal lage napolitansk bunn i år, og ikke romersk.

Godt nytt år önsker Tora og Torsten.

Tora och Torsten på Öresund.
Kategorier
Om Tora

Hemslöjd

Stort reportage om mig i senaste nummer av Hemslöjd.

Kanapeer – kaffe – Hemslöjd

Kategorier
Om Tora

Min författarbakgrund

Ett hemligt bibliotek

Jag läste ett inlägg från en annan författare om hennes skrivande, och började fundera på mitt eget skrivande. När började jag? Jag har alltid fantiserat, även innan jag kunde läsa och skriva, men teckna och berätta kunde jag. Växte jag upp i ett intellektuellt hem? Nej, ingen av mina föräldrar var akademiker, det blev vi barn som fick göra den karriären. Men det lästes mycket i vårt hem, vi bodde stort och hade ett bibliotek i ett eget rum. Dessutom läste mor högt för oss då vi var små. Men det fanns vissa sagor hon hoppade över i Asbjörnsen och Moes folksagor. Dessutom hade far ett eget hemligt bibliotek i ett rum där han hade sitt barskåp och rökdon. Han rökte aldrig pipa, det gjorde farfar, och han hade rökbordet i en hörna bestående av fönster med havsutsikt i vardagsrummet. Far hade fina cigarrer och massor av cigaretter, han rökte minst tjugo varje dag.

Då jag var fem år gammal lärde jag mig själv att läsa vid att titta i boken tillsammans med mor. Sen läste jag alla skyltar varje gång vi åkte in till Stavanger. Då mor förstod att jag kunde läsa, fick jag läsa Donald Duck för mina bröder. Men vi nöjde oss inte med det. När föräldrarna var på jobb, läste jag de förbjudna sagorna i Asbjörnsen och Moe, såsom Riddar Blåskägg och De dödas mässa. Det fanns en del böcker med spännande bilder såsom Världens historia. De blev snabbt till ämnen för nya lekar. Vi var egyptiska faraoner, romerska soldater eller jomsvikingar. Oraklet i Delfi var en av mina koftor upphängd på en riva i öppningen på ett brunt militärtält. Att jag sedan som vuxen uppsökte de ställen där allt detta utspelat sig, var en självklarhet. Då jag skulle besöka Pytias grotta i Delfi var det skymning, jag gled på en våt sten och stod på huvudet i Ungdomskällan. Det verkar ha haft gynnsam effekt på åldrandet.

Tora leker drogad Pytia i Delfi.

Då jag började i skolan, fick jag kontakt med helt nya sagor, som ingen hade berättat förut. Det var om Josef som kastades i en brunn och såldes som slav till Egypten av sina bröder, om Josva som dödade en massa folkslag för att erövra deras land, om Jesus som kunde gå på vattnet och massor av andra sagor som utspelade sig i Mellanösten. Då jag kom hem och berättade för mor, såg jag på henne att hon kände till dessa sagor. ”Har du hört det förr? Varför har du aldrig berättat om detta?” sa jag. Men jag fick Alle barns Bibel i julpresent och läste både den och den riktiga Bibeln. Först då vi lärde kyrkhistoria i fjärde klass och fick plugga trossatserna, fattade jag att Bibeln var på fullt allvar, det var något vi skulle tro på, inte sagor som Asbjörnsen och Moe. Som vuxen student läste jag teologi ett par terminer. Jag blev aldrig präst, jag gick ur kyrkan istället då jag visste att jag aldrig skulle ta teologin på allvar. Men jag lärde mycket om Bibelrelaterade skrifter och har läst Bibelns historier från flera mesopotamiska synvinklar, så att säga. Där plockade jag upp karaktären gudinnan Ishtar. Hon blev lite av en idol för mig.

Då jag åkte minibuss i Mellanöstern, stannade jag mitt på motorvägen mellan Amman och Akaba för att ta bilder på herdar med får och skicka till mor så hon skulle få något bibliskt att tugga på.

Biblisk herde med får vid motorvägen mellan Amman och Akaba.

Som sagt så hade far ett rum som alltid var låst. Vi visste att det var där han hade sina cigaretter och whisky, samt spännande böcker vi inte fick läsa. Jag måste ha varit nio år gammal och min äldste bror åtta, för min yngste bror hade inte börjat skolan än. Tillsammans med min brors tre klasskamrater tog vi oss in i fars hemlige rum för att utforska det. Laddade med ett paket cigaretter och tändstickor, en flaska whisky och ett av fyra band Decameronen illustrerad av Dührer gick vi sedan bakom häststallet där vilda bin bodde i en tom havrelåda. Jag läste högt från Decameronen. När jag blev torr i munnen av läsandet, halsade jag whisky och fortsatte läsa. Efter en stund var vi snurriga, och det var dags för en rökpaus. Jag lät pausen bli en cliffhanger mitt i en tunnel mellan ett munkkloster och ett nunnekloster. Vi tände varsin cigarett. Några halsbloss tror jag inte det blev. Då kanske whiskyn hade antänt nere i svalget, jag vet inte, är inte så insatt i rökandets konst. Det blev till att suga in rök och blåsa ut. Efter några drag mådde min yngste bror illa. Det fortplantade sig snabbt till oss alla. Där låg vi runt vildbikupan och spydde.

Nu är vi alla över sjuttio och ingen av oss har någonsin rökt. Inte heller gillar vi whisky.

Det snälla barn som rökte, drack whisky och läste förbjuden litteratur.

Till slut:

Litteraturrundan i maj blev digital. Här är länken:

Mitt förlags hemsida: https://tiratigerforlag.se