Kategorier
Toras resor

Säl och tryfflar på Måkläppen

Nu är hösten här och vi kan sammanfatta vad vi gjort i sommar. Det har blivit än mindre resor än förra året. I år har vi bara vandrat lite längsmed stranden på Limhamn och på sin höjd åkt till Falsterbo för att vandra, titta på fåglar och djur.

En sommar vandrade vi längsmed stranden österut, följde staketet längs med den avskärmade platsen där vi inte får gå för att komma ner till vattnet. På andra sidan staketet var det full fart bland sälarna. Hannar som slåss om honorna, små kutar som kom i vägen när dessa fläskberg rammade varandra och blodvite som uppkom när motståndaren bet.

Under några få månader på vintern, från 1 november tills 1 februari får vi lov att gå ut på Måkläppen för att titta på sälar. Jag kommer ihåg första gången. Vi hade gått en bit längsmed västra stranden. På andra sidan fanns en sjö och bortanför den en ny strandremsa. Där såg jag något som blänkte i solen. Det såg ut som de blankskurade bergen som brukar slutta ner mot havet som jag var van vid från Norge. ”Jag ser ni har svaberg i Skåne med”, kommenterade jag. Men det var inte svaberg, det var fläskberg. Det var massor av sälar som låg tett samman.

Säl som vill ha tryffelsmörgås.

Vi brukar gå helt ut till yttersta spetsen på Måkläppen och äta vår matsäck. En gång gick vi närmare en flock gråsälar som låg på sandstranden för att ta en närmare titt. Då upptäckte vi en fotograf som hade oss och sälarna i linsen. Sen såg vi bilden på en utställning, och den hade fått ett pris.

Vid ett annat tillfälle kom vi helt ut på spetsen av Måkläppen utan att ha sett en säl. Vi satte oss på en naturlig hylle bildat av havets vågor mot sandstranden för att dricka kaffe och äta vår matsäck. Min matsäck har alltid ett anströk av lyx. Alltså öppnade jag unikaboxen och blottade mina två smörgåsar med tryffelpaté.

Då blev det plötsligt en rörelse i vattnet utanför platsen vi satt på. En stor alfahanne till säl stack upp huvudet och vädrade. Han började röra sig mot oss, och höll på att landa i famnen på mig innan jag hann rädda undan tryffelsmörgåsen. Lyckligtvis är sälar klumpiga på land. En gråsäl kan se gulliga ut på långt håll, men en stor hanne på 300 kg som dessutom blir aggressiv är det bäst att hålla sig undan.

En äldre herre som bevittnade skeendet undrade vad jag hade för pålägg. Jag berättade att jag helt stilenligt med Falsterbonäset hade lyxat mig med tryffelpaté. Den trevlige mannen pratade Stockholmsdialekt och sa att han hade en sommarstuga i Falsterbo. Vi slog följe tillbaka, och han pekade ut sin så kallade sommarstuga – en stor strandvilla.

Men han var inte den ende som följde med oss tillbaka. Ute vattnet simmade hela tiden sälen parallellt med oss och stack upp huvudet då och då för att se att vi fortfarande fanns kvar. Då vi nådde skylten med sommargränsen, kom ett äldre par i motsatt riktning. De uttryckte sin förvåning över att få se en säl redan där. Det märkliga var att sälen slutade följa efter oss vid skylten och återvände för att försvara sina honor medan vi fortsatte gå längsmed stranden.

Kategorier
Toras resor

Prinsessan

”Det här är ju som Fridhem Folkhögskola”, sa jag då jag öppnade dörren till lyxhytten på Princess. Vi skulle bo tre i en hytt av samma storlek som mitt ensamrum på Fridhem. En titt in i badrummet avslöjade samma badrum, där man sitter på toalettstolen och duschar.

Nu är jag på Fridhem igen. Kursen är intensiv i klassrummet, omgivningen inbjudande och under det enskilda skrivandet kan jag välja något fruktträd att sitta intill medan en social katt stryker sig mot mina ben. Underhållning med dans under en mörknande himmel. En efterlängtad semester, som får mig att tänka på Prinsessan igen.

Min väninna Annie från Köpenhamn och jag hade beställt rum i Torshamn ett år innan den totala solförmörkelsen.

Plötslig ringer Annie och berättar att hon hade ringt Torshamn för att få beställningen bekräftat, och då hade de helt enkelt kvaddat våra beställningar för att sälja rummen mycket dyrare till amerikanerna. Annie var upprörd. ”Jag föreslår att vi hyr vår egen båt, som du gjorde på Svalbard”, avslutade hon. Jag var enig. ”Jag känner en man som heter Erik Frej på Jylland som har många förbindelser, jag ska be honom hjälpa oss”, fortsatte Annie.

Vi fick hyra bilfärjan Princess, som gick mellan Amsterdam och Newcastle. Då kunde vi ta med alla solförmörkelsefantaster från hela Skandinavien. Lugarerna under däck sålde vi dyrt till de amerikanerna som inte lyckats få hotellrum.

Vi skulle vara på Färöarna en vecka och åka omkring till alla öar för att se dessa exotiska ställen. Till det behövdes tjugo bussar. Det fanns inte så många bussar på Färöarna, dessutom var de upptagna som stadsbussar och distriktsbussar. Erik Frej kunde skaffa tolv turbussar från olika bolag på Jylland som vi skulle ta med på båten. Sex guldbussar skulle ansluta i Newcastle. De två sista kunde Torshamn ställa upp med.

Från Newcastle var båten vår. Allt var fint ordnat, all mat betalt, vi hade levande musik i baren, två biosalonger och föreläsningar varje kväll. Ändå frågade amerikanerna efter poolen. De kunde absolut inte begripa att det inte fanns pool på en båt som vanligtvis gick mellan Amsterdam och Newcastle. Det behövdes inga stora hytter för en natt. Att vi skulle bo där under en vecka, hörde liksom inte dit. Vi skulle ju bara sova där.

Princess

Princess låg gott i vattnet, även ute i Norra Atlanten. Stabilisatorerna höll. Som alltid var jag båträdd (hur kan en människa som hyr båtar då och då vara båträdd?) och drack ingen alkohol på hela resan, satt stel och försökte ha kontroll över situationen. Bara tanken på flera hundra meter Atlanterhav under mig var nästan outhärdlig.

Torsten njöt för fullt. Han älskade Prinsessan. Var gång vi ser kriminalserien Vera på TV, reser han sig och ropar till när Princess kommer i bild.

Och solförmörkelsen? Vi fick jogga för att se den mellan molnen som drev förbi.

Kategorier
Toras resor

Marslandning

Så har Marsbilen Perseverance landat på Mars. Under 2020 stod Mars så nära jorden som den inte mkommer att göra på 15 år.

Vantar behövs i de yttre delarna av solsystemet.

Då jag bodde i Norge brukade jag varje höst åka på en rundtur med tåg, båt och buss för att se höstlöven och besöka släktingar. Först åkte jag tåg till Oslo från Stavanger och njöt av de gulnande löven utanför tågfönstren. Längre österut skiftade färgerna mera i rött. I Oslo besökte jag kusin Anne-Marit och hennes man Knut. De jobbade med att demonstrera ambulanser från Mercedes. På morgonen då jag skulle åka tåget över Hardangervidda till Bergen, vaknade vi alla sent. Jag stod på språng för att nå tunnelbanan ner till stationen, då Knut sa: ”Vi har en ambulans hemma som vi ska demonstrera nu på morgonen. Vi kör dig till stationen.”

Knut och Anne visade sig vara tidsoptimister, och till slut blev det ont om tid. Med ylande sirener åkte vi mot östbanestationen, helt in på perrongen. Knut körde och Anne var iförd sjuksköterskeuniform. Ut med mig och tågluffarsäcken.

”Vi har en resenär från Mars som ska i karantän på Haukeland sykehus i Bergen”, sa Knut och stjälpte mig ombord på tåget.

”Karantänfall från Mars?” sa tågvärden.

Tora framför Apollo 10.

Detta var på den tiden människan åkte till månen stup i kvarten, så det var inte så konstigt att någon även åkte till Mars. Jag fann mig sitta ensam i en lång öppen kupe med mitt handarbete.

Så småningom kom även andra passagerare in i kupén, men jag fick sitta ensam med god plats runt mig.

Hösten på Hardangervidda var ovanligt fin det året. På ett ställe där tåget gjorde en loop, såg jag en kupolformad regnbåge i svackan nedanför. Sedan har jag sett underliga regnbågar på Nordpolen, bland annat en så kallad dimbåge i grå nyanser.

Dimbåge vid Nordpolen fotograferad från den ryske isbrytaren Alexej Marychev.

Tåget stannade länge där det korresponderade med Aurlandsbanen, som jag sen har åkt med min man. Överst på Hardangervidda var landskapet pudrat med snö.

Ingen ambulans väntade i Bergen. Jag hade gångavstånd till min bror och hans familj.

Panoramabilden Perseverance tog strax efter landningen i Jezerokratern på Mars.