Det var kväll då vi efter en fullmatad safari åkte in i lodgen i Amboseli på gränsen mellan Kenya och Tanzania. Vi längtade efter en bättre middag och hade ingen aning om vad som låg framför oss under natten. Lodgen var helt öppen ut mot savannen och alla var välkomna, från de äldre massajerna som satt i baren till de vilda djuren som strosade in i trädgården. Vi bodde i små radhusbungalower med panoramafönster från golv till tak som vände ut mot trädgården där det fanns en fontän. Matsalen låg i en helt annan byggnad och vi fick ta oss dit på en smal stig.
Då Anna-Britta och jag kom in i matsalen satt Kalle vid bordet utan att försöka resa sig och gå bort till buffén. Det var ovanligt. Han ville gärna rensa en buffé om han fick chansen.
”Du ser skärrad ut”, sa jag. ”Vad har hänt?”
”Då jag gick från bungalowen till matsalen sprang jag på en hund som satt och nosade i dörrspringan in till köket.”
”Den tillhörde väl hotellet.”
”Det trodde jag också först, men då jag kom farande, spratt den till och sprang.”
”Den blev nog överraskad när du kom så snabbt.”
”Det var bara det att den fortfarande satt när den sprang.”
”En hyena, alltså. Den blev säkert räddare för dig än du var för den.”
Hyenor har väldigt kraftigt bett. Lyckligtvis blev den så överraskad av människan att den sprang iväg istället för att angripa. De har visat sig vara mer än asätande fula djur med ett obehagligt skratt. Flocken har matriarkat och leds av en dominant hona. Hyenor är opportunister och drar sig inte för att ta bytet från andra djur, men de jagar även själva.
Vi åt den goda buffén där det bland annat fanns yvig välsmakande vattenkrasse som jag sedan upptäckte att den växte vid septiktanken.
Efter middagen skulle vi observera stjärnorna. Poul Madsen hade med ett litet teleskop. Vi fick med en beväpnad vakt ut på savannen. Vi var på ekvatorn, och kunde se den södra stjärnhimlen. Vårt solsystem ligger vält på sidan i förhållande till galaxplanet, och södra halvklotet på jorden pekar inåt mot galaxens centrum, medan norra pekar utåt mot de andra galaxerna. Natten var ljum, det hördes djurläten runt omkring oss och det prasslade i buskarna. Plötsligt ställde sig vakten upp med geväret beredd.
”A lion! A lion!”
”En löve, siger du?” sa Poul Madsen. ”Ja, så får den bare komme, jeg har Ugglenebulosen i siktet.”
Då vi gick till sängs, trodde vi att vi skulle få en god natts sömn i de behagliga sängarna, men naturen ville annat.
Vattenkrassen vid septiktanken drog till sig en flock elefanter. Därefter kom de in i trädgården för att leka. Marken skakade när de sprang omkring. I mörkret hörde vi hur de sörplade i sig vatten från fontänen och sprutade på varandra under trumpetande. Jag var rädd de skulle braka in genom panoramafönstret som elefanterna gjort i Tree Top Hotel ett par veckor innan då min bror var där.
Vi hade sett rosa elefanter på savannen dagen innan. De var verkligen rosa, då de hade rullat sig i den röda jorden för att skydda huden.
Men de vilda djurens invasion var inte slut där.
När jag skulle gå till frukost morgonen efter, låg en orange katt och solade på trappan utanför dörren. Jag trodde det var hotellets katt och böjde mig ner för att klappa. Då spratt den upp, reste ragg och fräste, och så sprang den därifrån mot savannen. Jag frågade om katten i matsalen, men hotellet hade ingen katt. Det var en vildkatt som tyckte om att sträcka ut sig på den varma stenen i trappan.
