Kategorier
Toras resor

Vrålande alpacka

Sydamerikanska lamadjur är kameldjur utan puckel och mindre i storlek. Det finns fyra sorter av dem, lama och alpacka som hålls som husdjur, samt vikunja och guanaco som är vilda och numera fredade. De olika arterna kan para sig med varandra.

I Nevado Auzangatemassivet i Peru fick jag se en blandad flock lama och alpacka springa i takt sida vid sida, flera i bredden, vilket fick hela flocken att svaja fram och tillbaka. De såg högfärdiga ut med överlägset ansiktsuttryck och höga halsar medan benen arbetade i passgång under kroppar som inte guppade upp och ner. De drevs av indianer med hundar och skulle till en marknad i Puno.

En lama har en vikt på 130 – 200 kg och ger mycket läckert kött.

Lama i Maccu Piccu.

En alpacka väger 48 – 84 kg och har blivit ett populärt husdjur även i Sverige. Torsten och jag är duktiga på att fösa. En gång hjälpte vi en alpackaägare att fösa några motspänstiga alpackor in i en lastbil efter en utställning på Bosjökloster.

Det var inte så vanligt med alpacka i länder utanför Sydamerika under förra seklet. Därför fanns alltid indiantanter med alpacka i band som ställde upp på bild tillsammans med turister. Första gången jag mötte ett sådant ekipage var i Sacsayhuaman i Peru. Jag ställde mig upp vid sidan om tanten för att få tagit en bild. Alpackor är vanligtvis tystlåtna i motsättning till får. Men jag ville gärna klappa den mjuka vita pälsen och började tafsa på alpackan. Då upplät den ett vrål av en karaktär jag aldrig hört från något annat djur. Det var ett mellanting av åskväder och brölande tjur. Man skulle tro den skulle ha spottat på mig, men det berömda spottandet har jag sett bara en gång, på en alpackagård utanför Svalöv då alpackan jag fotograferade spottade sidlänges mot en annan alpacka.

Vrålande bitsk alpacka i Sacsayhuaman.

Vid ett annat tillfälle blev jag fotograferat med en tant med en svart alpacka på Solens ö i Titikakasjön. Denna gång frågade jag om jag fick klappa, och alpackan tyckte om det och tryckte sig mot mig.

Alpacka på solens ö i Titikaka.

Under förra seklet var inte vikunjan fredat och kunde jagas för köttet och pälsen. Därför var den mycket sällsynt. Det var ren tur att vi fick syn på två ljusbruna vikunjor på vandringen runt Nevado Auzangate, troligtvis två unga hanar som var bortjagade från flocken. Jag satt i Palomanipasset tillsammans med en engelskman vi träffat dagen innan och åt matsäcken. Han hade ensam med en hel expedition med bland annat syrgas och toalettält. Det såg roligt ut när han petade in sin smörgås i munnen innanför syrgasapparaten.

Vikunjan slåss till döds om honorna, då endast en hanne tillåts styra flocken. Sedan den fredades har jag sett stora flockar beta i Anderna på 4 – 5000 m höjd. Vikunjan är det minsta lamadjuret med en vikt på 45 – 55 kg.

Betande vikunjor.

Guanacon är det andra vilda lamadjuret som väger 90 kg som vuxen. Vi fick se en flock guanacor i Atacama på gränsen mellan Argentina och Chile. Det är svårt att veta exakt var gränsen går när man är i vildmarken. Det året vi såg solförmörkelsen i Bolivia, slog vi en natt upp tältet på tregränsen mellan Bolivia, Peru och Chile.

Guanacor slåss om honorna.

Nu hoppas jag komma iväg till Chile igen, för att se solförmörkelsen på högslätten i Antarktis.

Kategorier
Toras resor

Om vargar

Mitt förhållande till vargar

Jag har alltid varit fascinerad av vargar.

Då jag skulle vandra i Himalaya första gången, ville jag ha ett vargskinn till min kapuschong. Jag tänkte fästa det med kardborre så jag kunde flytta det mellan olika jackor. Därför gick jag till en körsnär jag kände i Stavanger och frågade om han hade något som passade. Ja, han hade en nacke från en djurparksvarg som hette Pekka och som dött en naturlig död. Jag hade läst mycket om Pekka och hans syster och kände väl till dem. Det skulle passa bra att låta en del av honom komma upp i Everestmassivet.

Året efter hängde Pekka med på pilgrimsresa till Amar Nath-grottan. Några nogräknande hinduer påpekade att det inte passade sig att bära djurhud på en pilgrimsresa. Då sa jag att jag ärade Pekka med att ta med honom till Amar Nath. Läs mer på tiratigerforlag.se

Tora med Pekka på nacken. Triloki följer med från Srinagar Radio.

Första gången jag såg en levande varg var på 5000 m höjd i Cordillera Vilcanota i Anderna. Jag sprang rakt på den, men den såg inte rädd ut förrän jag började jollra med den. Först tyckte jag den såg fet ut, men så kom jag att tänka på att alla som bor på den höjden har bred bröstkorg. Innan jag hann ta fram kameran lufsade den i väg och försvann bakom några stora stenar.

Nu har vi fått en egen vargfamilj i Skåne. Den bedriver miljövård, då den tar djur som gör stor skada på skogen. Varg tar inte vildsvin, men man kan ju hoppas att en tillräckligt stor stam ska få smak för grisar också. I Afrika sägs att rovdjur är viktiga då de håller den gräsätande viltpopulationen på en rimlig nivå. Det samma gäller här uppe i norr.

Linda Birkedal i Naturskyddsföreningen skriver om vargar:

”Vargen är ett fantastiskt djur med en ekologisk nyckelroll. Den bidrar till att minska skador från betesdjur på trädslag som tall, rönn och ek. I sin jakt inriktar den sig främst på svagare djur, vilket bidrar till att starka individer bland bytesdjuren överlever och får sprida sina gener.

Historiskt har vargen varit utbredd i Skåne, även om vi de senaste åren huvudsakligen fått besök av vandrande vargar. Under 2021 har ett vargpar etablerat sig på Linderödsåsen, och Naturskyddsföreningen i Skåne vill nu att myndigheter, djurhållare, naturälskare, jägare och andra berörda tillsammans arbetar för en långsiktigt hållbar samexistens mellan revirhållande vargar och människor i landskapet.

Vargparet – en presentation
De båda vargar som 2021 hävdar revir i Skåne är en hona från Östergötland och en hane från Västmanland. I resten av Sverige är älgen det viktigaste bytesdjuret för varg, men det skånska paret lever främst på dovhjort och i viss mån rådjur. På några platser i Skåne har dovhjorten så täta populationer att örterna i skogen nästan försvunnit, vilket är ett problem en vargfamilj kan bidra till lösa. Under vargparets första månader på Linderödsåsen har Länsstyrelsen i Skåne inte fått in rapporter om att de slagit får eller andra tamdjur.” Se Naturskyddsföreningen.

Kategorier
Toras resor

Sjölejonen på Galapagos

Däggdjur som däggdjur, sa Zalophus Wollebaeki.

Vi var tvungna att kasta ankare i bukten Punta Cormorant. En aggressiv sjölejonhanne som vaktar sitt harem hindrar oss från att lägga till stenbryggan.

Sjölejon vaktar brygga.

Efter frukost är det meningen att vi ska dyka eller snorkla. Marianne och jag väljer att fridyka, vilket betyder att vi får hålla oss i bukten där båten ligger.

Först tänker vi simma lojt omkring, sedan sola på olivinstranden som lyser inbjudande grön. Sjölejonflocken har bytt karaktär. Bara unga sälar och några vaktande honor vräker sig på stenbryggan. De flesta vuxna individerna är ute på sjön och fångar fisk.

Som alla djur på Galapagosöarna är sjölejonen Zalophus Wollebaeki endemiska. De dyker 40 till 150 meter ner under tre till fem minuter. Ett dykrekord på 338 meter på tio minuter är noterat.

Marianne och jag hoppar i vattnet från båtens akter, där det finns en stege vi kan klättra uppför efter badet. Vi plaskar omkring och är inte speciellt tysta.

Plötsligt omringas vi av ungsälar, tydligen lekfulla tonåringar.

Varken Marianne eller jag är några sylfider, för att säga det snällt. Trots att vi båda är vältränade och fungerar som färdledare på strapatsrika vandringar, är det en underdrift att kalla oss överviktiga. Men ungsälarna som inbjuder till lek har ett annat ideal. Deras smak verkar väldigt bred, något i stil med däggdjur som däggdjur, spelar ingen roll vilken art.

Guiderna på Galapagos berättar att alla djur på Galapagos är orädda för människor. Men de är också noggranna med att påpeka att vi inte får tafsa på djuren.

Får vi försvara oss mot alltför närgångna kavaljerer? Ungsälarna kör nosen direkt upp mellan benen på oss. Både Marianne och jag daskar till ivriga nosar som tycker att vi är några mycket läckra honor. När simningen hela tiden avbryts av busiga ungsälar, ger vi upp och klättrar ombord i båten.

Den gröna olivinstranden frestar oss till att ta med en ryggsäck med handdukar och ro i land med dingin för att sola. Vi drar upp roddbåten på stranden, lägger oss på handdukarna med ryggsäckarna som kudde och sluter ögonen. Ekvatorsolen är verkligen njutbar. Här kan vi baka hela kroppen utan att störas av andra människor.

Jag väcks av Mariannes skrik. Någon drar undan hennes ryggsäck! Jag upptäcker att halva mitt badlakan är ockuperat av en ungsäl. Vi kommer snabbt på benen och ser att en annan ungsäl humpar bort bakom en grästuva med Mariannes ryggsäck i käften.

Marianna i närkontakt med sjölejon.

Ett nytt slagsmål mellan däggdjur utbryter, denna gång på land, där vi är överlägsna. Vi kastar utrustningen i dingin, skjuter ut den i vattnet och klättrar ombord. Det ser ut som om sjölejonen skrattar åt oss. De följer oss till båten, vispar med svansen och klappar i luffarna, som om de vill locka oss ut i vattnet igen.

Det får bli soldäck resten av dagen.

Kategorier
Toras resor

Säl och tryfflar på Måkläppen

Nu är hösten här och vi kan sammanfatta vad vi gjort i sommar. Det har blivit än mindre resor än förra året. I år har vi bara vandrat lite längsmed stranden på Limhamn och på sin höjd åkt till Falsterbo för att vandra, titta på fåglar och djur.

En sommar vandrade vi längsmed stranden österut, följde staketet längs med den avskärmade platsen där vi inte får gå för att komma ner till vattnet. På andra sidan staketet var det full fart bland sälarna. Hannar som slåss om honorna, små kutar som kom i vägen när dessa fläskberg rammade varandra och blodvite som uppkom när motståndaren bet.

Under några få månader på vintern, från 1 november tills 1 februari får vi lov att gå ut på Måkläppen för att titta på sälar. Jag kommer ihåg första gången. Vi hade gått en bit längsmed västra stranden. På andra sidan fanns en sjö och bortanför den en ny strandremsa. Där såg jag något som blänkte i solen. Det såg ut som de blankskurade bergen som brukar slutta ner mot havet som jag var van vid från Norge. ”Jag ser ni har svaberg i Skåne med”, kommenterade jag. Men det var inte svaberg, det var fläskberg. Det var massor av sälar som låg tett samman.

Säl som vill ha tryffelsmörgås.

Vi brukar gå helt ut till yttersta spetsen på Måkläppen och äta vår matsäck. En gång gick vi närmare en flock gråsälar som låg på sandstranden för att ta en närmare titt. Då upptäckte vi en fotograf som hade oss och sälarna i linsen. Sen såg vi bilden på en utställning, och den hade fått ett pris.

Vid ett annat tillfälle kom vi helt ut på spetsen av Måkläppen utan att ha sett en säl. Vi satte oss på en naturlig hylle bildat av havets vågor mot sandstranden för att dricka kaffe och äta vår matsäck. Min matsäck har alltid ett anströk av lyx. Alltså öppnade jag unikaboxen och blottade mina två smörgåsar med tryffelpaté.

Då blev det plötsligt en rörelse i vattnet utanför platsen vi satt på. En stor alfahanne till säl stack upp huvudet och vädrade. Han började röra sig mot oss, och höll på att landa i famnen på mig innan jag hann rädda undan tryffelsmörgåsen. Lyckligtvis är sälar klumpiga på land. En gråsäl kan se gulliga ut på långt håll, men en stor hanne på 300 kg som dessutom blir aggressiv är det bäst att hålla sig undan.

En äldre herre som bevittnade skeendet undrade vad jag hade för pålägg. Jag berättade att jag helt stilenligt med Falsterbonäset hade lyxat mig med tryffelpaté. Den trevlige mannen pratade Stockholmsdialekt och sa att han hade en sommarstuga i Falsterbo. Vi slog följe tillbaka, och han pekade ut sin så kallade sommarstuga – en stor strandvilla.

Men han var inte den ende som följde med oss tillbaka. Ute vattnet simmade hela tiden sälen parallellt med oss och stack upp huvudet då och då för att se att vi fortfarande fanns kvar. Då vi nådde skylten med sommargränsen, kom ett äldre par i motsatt riktning. De uttryckte sin förvåning över att få se en säl redan där. Det märkliga var att sälen slutade följa efter oss vid skylten och återvände för att försvara sina honor medan vi fortsatte gå längsmed stranden.

Kategorier
Spekulationer

Maglev

Redan 2013 publicerade Elon Musk ett papper om hur han tänkt sig ett elektromagnetiskt drivet tåg, Hyperloop.

Jag älskar att sitta med en dagstidning som prasslar till morgonkaffet. Men förleden morgon höll jag på att få kaffet ner i fel halsrör. Skånska Dagbladet har länge skrivit om hur den planerade höghastighetsbanan för tåg kommer att förstöra vår närodlade skörd på Sveriges bästa matjord. Inga av de omkringboende vill ha denna bana. Men då den dessutom kommer att gå rakt igenom och förstöra mina älskade vulkaner där jag brukar vandra, fick jag nog.

Vandring flera miljoner år gammal vulkan.

Den sortens snabbtåg som planeras, är redan gammaldags. Om det ska byggas ny järnväg för ett tåg som behöver två spår, kan de lika gärna rusta upp den gamla banan. Om få år är det helt ny teknik som gäller.

I min sciencefictionroman Biotron beskriver jag de miljövänliga markabernas transportteknik på Zeta Reticuli, den så kallade maglev. Massacceleratorn i min sciencefictionroman Hammerslag bygger på samma teknik. Båda fordon går i vakuum i förslutna rör.

Den kinesiska maglev går på ett spår ovan jord mellan Shanghai och flygplatsen. Jag stod där och skulle fotografera den, men det gick så snabbt att slutaren inte hann reagera.

Bilkö i Shanghai.

Numera finns två bolag som arbetar seriöst med magnettåg, Hyperloop TT och Virgin Hyperloop. Båda räknar med att tåget, kapseln eller vad vi ska kalla det ska gå i vakuumrör, precis som de jag beskriver i mina sciencefictionböcker. Det gör att de kan uppnå en hastighet på 1000 km/t. Båda bolag har byggt testbanor och räknar med att utvecklingen fram till färdigställda banor för allmänheten ska ta 15 år. En liten kapsel med två människor ombord testades i november 2020 i ett rör på 500 meter. Det var ett mjukt och behagligt framdriftsmedel. På testfilmen har tågvagnen fönster, något markaberna i min roman har övergivet.

Det finns två sorters maglev. Passiv maglev styrs av permanenta magneter som driver fram den. Aktiv maglev har både permanenta magneter och dessutom elektromagnetisk framdrift. Det är den aktiva som kan uppnå de högsta hastigheterna och bli snabbare än flygplan.

Om vakuumrören ska byggas under jord eller stående på pelare ovan jord, vill endast framtiden visa. Även ett rör som löper ovan jord och kräver pelare, kommer i drift att vara skonsammare mot matjorden emellan. Vem vet, pelarna kanske kan byggas så höga att de dessutom kan ha vindkraftverk på toppen? Nu får jag sluta, jag fantiserar för mycket.

#tiratigerforlag.se #hyperlooptt #virginhyperloop #skanskadagbladet

Kategorier
Toras resor

Prinsessan

”Det här är ju som Fridhem Folkhögskola”, sa jag då jag öppnade dörren till lyxhytten på Princess. Vi skulle bo tre i en hytt av samma storlek som mitt ensamrum på Fridhem. En titt in i badrummet avslöjade samma badrum, där man sitter på toalettstolen och duschar.

Nu är jag på Fridhem igen. Kursen är intensiv i klassrummet, omgivningen inbjudande och under det enskilda skrivandet kan jag välja något fruktträd att sitta intill medan en social katt stryker sig mot mina ben. Underhållning med dans under en mörknande himmel. En efterlängtad semester, som får mig att tänka på Prinsessan igen.

Min väninna Annie från Köpenhamn och jag hade beställt rum i Torshamn ett år innan den totala solförmörkelsen.

Plötslig ringer Annie och berättar att hon hade ringt Torshamn för att få beställningen bekräftat, och då hade de helt enkelt kvaddat våra beställningar för att sälja rummen mycket dyrare till amerikanerna. Annie var upprörd. ”Jag föreslår att vi hyr vår egen båt, som du gjorde på Svalbard”, avslutade hon. Jag var enig. ”Jag känner en man som heter Erik Frej på Jylland som har många förbindelser, jag ska be honom hjälpa oss”, fortsatte Annie.

Vi fick hyra bilfärjan Princess, som gick mellan Amsterdam och Newcastle. Då kunde vi ta med alla solförmörkelsefantaster från hela Skandinavien. Lugarerna under däck sålde vi dyrt till de amerikanerna som inte lyckats få hotellrum.

Vi skulle vara på Färöarna en vecka och åka omkring till alla öar för att se dessa exotiska ställen. Till det behövdes tjugo bussar. Det fanns inte så många bussar på Färöarna, dessutom var de upptagna som stadsbussar och distriktsbussar. Erik Frej kunde skaffa tolv turbussar från olika bolag på Jylland som vi skulle ta med på båten. Sex guldbussar skulle ansluta i Newcastle. De två sista kunde Torshamn ställa upp med.

Från Newcastle var båten vår. Allt var fint ordnat, all mat betalt, vi hade levande musik i baren, två biosalonger och föreläsningar varje kväll. Ändå frågade amerikanerna efter poolen. De kunde absolut inte begripa att det inte fanns pool på en båt som vanligtvis gick mellan Amsterdam och Newcastle. Det behövdes inga stora hytter för en natt. Att vi skulle bo där under en vecka, hörde liksom inte dit. Vi skulle ju bara sova där.

Princess

Princess låg gott i vattnet, även ute i Norra Atlanten. Stabilisatorerna höll. Som alltid var jag båträdd (hur kan en människa som hyr båtar då och då vara båträdd?) och drack ingen alkohol på hela resan, satt stel och försökte ha kontroll över situationen. Bara tanken på flera hundra meter Atlanterhav under mig var nästan outhärdlig.

Torsten njöt för fullt. Han älskade Prinsessan. Var gång vi ser kriminalserien Vera på TV, reser han sig och ropar till när Princess kommer i bild.

Och solförmörkelsen? Vi fick jogga för att se den mellan molnen som drev förbi.

Kategorier
Toras resor

Marslandning

Så har Marsbilen Perseverance landat på Mars. Under 2020 stod Mars så nära jorden som den inte mkommer att göra på 15 år.

Vantar behövs i de yttre delarna av solsystemet.

Då jag bodde i Norge brukade jag varje höst åka på en rundtur med tåg, båt och buss för att se höstlöven och besöka släktingar. Först åkte jag tåg till Oslo från Stavanger och njöt av de gulnande löven utanför tågfönstren. Längre österut skiftade färgerna mera i rött. I Oslo besökte jag kusin Anne-Marit och hennes man Knut. De jobbade med att demonstrera ambulanser från Mercedes. På morgonen då jag skulle åka tåget över Hardangervidda till Bergen, vaknade vi alla sent. Jag stod på språng för att nå tunnelbanan ner till stationen, då Knut sa: ”Vi har en ambulans hemma som vi ska demonstrera nu på morgonen. Vi kör dig till stationen.”

Knut och Anne visade sig vara tidsoptimister, och till slut blev det ont om tid. Med ylande sirener åkte vi mot östbanestationen, helt in på perrongen. Knut körde och Anne var iförd sjuksköterskeuniform. Ut med mig och tågluffarsäcken.

”Vi har en resenär från Mars som ska i karantän på Haukeland sykehus i Bergen”, sa Knut och stjälpte mig ombord på tåget.

”Karantänfall från Mars?” sa tågvärden.

Tora framför Apollo 10.

Detta var på den tiden människan åkte till månen stup i kvarten, så det var inte så konstigt att någon även åkte till Mars. Jag fann mig sitta ensam i en lång öppen kupe med mitt handarbete.

Så småningom kom även andra passagerare in i kupén, men jag fick sitta ensam med god plats runt mig.

Hösten på Hardangervidda var ovanligt fin det året. På ett ställe där tåget gjorde en loop, såg jag en kupolformad regnbåge i svackan nedanför. Sedan har jag sett underliga regnbågar på Nordpolen, bland annat en så kallad dimbåge i grå nyanser.

Dimbåge vid Nordpolen fotograferad från den ryske isbrytaren Alexej Marychev.

Tåget stannade länge där det korresponderade med Aurlandsbanen, som jag sen har åkt med min man. Överst på Hardangervidda var landskapet pudrat med snö.

Ingen ambulans väntade i Bergen. Jag hade gångavstånd till min bror och hans familj.

Panoramabilden Perseverance tog strax efter landningen i Jezerokratern på Mars.

Kategorier
Utställningar

Galleri Textilkoll januari 2021

Jag skulle hämta mina vantar efter Instagram-utställningen på Galleri Textilkoll och upptäckte att de har åkt vidare på en ny utställning. Trevligt!

Januariutställning 2021
Kategorier
Om Tora

Pandemiåret 2020

Nå er det hjul igen, sa Minu da den fikk nye vinterdekk.

Året begynte jo bra. I mitten av januar römte jeg ned til Gran Canaria og mitt vinter-Limhamn i Puerto de Mogan. Der bodde jeg först fire uker i Valle som vanlig. Denne gang fikk jeg en leilighet i avdeling 600. Der bor mange katter rundt bassengen, och de klatrer. Hadde ofte besök på terrassen. Var på fler dagsturer, mandelturen i år igen, samt en tur til en bondegård i Agaethe, og en grottetur. Dessuten fulgte jeg med på en arkeologvandring som nabohotellet anordnet. Jeg er medlem i Club Cordial og får rede på masse gjennom dem. Jeg var med på spanskundervisning og tillegnet meg venezuelansk accent. Siste uken testet jeg en leilighet i gamlebyen. Et forferdelig navn, La Caytispa, men det var en fullt inredet veldig fin leilighet, med elektisk stekeovn. I regel får vi bare mikro og kokeplater. Familien som eier huset har en restaurang midt i turistfellen ved småbåtshavnen. Moren og datteren holder huset i gamlebyen i ordning, meget bra service og rent og fint. Sönnen driver restaurangen nede i havnen, et beryktet sted med seig service, dålig mat og ikke helt hygienisk. Så jeg takket nei til mat, selv om jeg skulle få rabatt. Omgikk en del med de såkalte hippiene i herberget lengre opp i trappen. De er helt vanlige mennesker med normale jobber hjemme. Mine ideer som jeg framsatte til kommunstyrelsen i Mogan kommune har gitt frukt. Det blir ingen glassbro mellom Taurito og Puerto de Mogan, for fjellet er råtafjell som hele tiden raser. Men det blir en sykkel og gangtunnel på 1,4 km istedenfor. Jeg reiste hjem till Torstens gebursdag og våren. Få dager efter stengtes grensene og flyet sluttet å gå.

Siden har det blitt zoom så öynene er helt firkantige. Ingen reiser, men invigning av nye strekninger på Skåneleden. Fin sommer fra april til mitten av oktober med vandringer og bad i Skåne.

Dilmunserien

To böker av meg kom ut på TiraTiger Förlag, Övervakaren och Astrobiologerna.

Alle utstillinger har blitt innstilt eller virtuelle. Jeg er med på en irl utstilling i KHVC galleri på Bellmansgatan i Stockholm, den har blitt forlengt ut januar. Ellers har vi en utstilling på galleri Textilkoll som kan ses utenifra, og så körer vi virtuellt via instagram. Under Malmö Gallerivecka i september var jeg med på utstillingen på Galleri Textilkoll, og da hade vi åpent. Alle utsultne kulturtanter vellde in. Galleriet ble pakkfullt. Jeg stilte ut håndtrykte CDC-munskydd. Det med krokodillen får alle mennesker på Malmborg å le.

Planetvantar

Turen til Argentina i desember avlystes.

Vi har et kjempejuletre utenfor balkongen. Vår brf har samme leverantör som Lomma kommun, og jeg undret om de hadde blandet sammen bestillingene. Jag fantaserte om at det kanske stod en nett liten gran på torget i Lomma, mens vi har fått den store. Men leverandören Stefan sa at han hade kjöpt samme störrelse på juletre til alle. En kanin bosatte seg i vår hage, noe som ikke er populært. Plutselig var den to. Naboens hundevalp og en katt fra en villa i nærheten som har revir her etter at Snowy flyttet, mosjonerer kaninene.

Vi var fire gamlinger som feiret jul sammen med sillaparty og drikkeviser: Mel. En bussjåför.

En julesill, en julesill, det är en sill som ligger still. Och när sillen ligger still, så kan vi ta en nubbe till. En julesill, en julesill, det är en sill som ligger still.

Til kaffet hjemmebakte julekaker: En smultering, en smultering, det er et hål med mad omkring. Og er det ingen mad omkring, så er det ingen smultering. En smultering, en smultering, det er et hål med mad omkring.

Julgran med kanin.

I år er det vår tur å ha nyttårsaften. Det blir pizza. Jeg tror jeg skal lage napolitansk bunn i år, og ikke romersk.

Godt nytt år önsker Tora og Torsten.

Tora och Torsten på Öresund.
Kategorier
Om Tora

Hemslöjd

Stort reportage om mig i senaste nummer av Hemslöjd.

Kanapeer – kaffe – Hemslöjd