Stigen slingrar sig bred inåt i djungeln. Träden tornar upp sig över våra huvuden. Regnskogen doftar kvalmigt av ruttnande löv och jäsande undervegetation. Vår lilla grupp vandrare får höra att denna växtlighet är speciell för just denna djungel.
Parkvakterna säger att om vi har tur, kanske vi får se de skygga endemiska svarta makakerna.
Vi är ute på nattvandring med ficklampor i Salamat Datang för att titta på nattlysande insekter och ett trädkrypande spökdjur som bara kommer fram i mörker, Tarsilus Pumilus. Fortfarande äventyrliga, är vi två väninnor från en avlägsen barndom i Brasilien som av en slump träffats igen i en solförmörkelsegrupp i Indonesien.
Elisabeth och jag är besvikna över att vi inte har några bananer att locka fram makakerna med, trots att våra fäder ägde en bananplantage tillsammans. Men det betyder inte att någon kan förvänta sig att vi alltid har en banan i fickan.
De andra ryser när guiden berättar att den största kobran i Asien bor på Sulawesi. Elisabeth och jag är föga imponerade. Vi kommer ihåg anakondan som angrep indiankvinnan dona Casilda då vi var barn. Far sa alltid att hon borde ta betalt varje gång någon frågade om att få se ärret efter bettet.
Salamat Datang ligger i nationalparken Tangkoko på Sulawesi, vid foten av Dua Saudarabergen. Geologiskt består Sulawesi av tre olika tektoniska plattor som krockade för 15 miljoner år sedan och är täckt av tropisk regnskog. Den brittiska botanikern Alfred Wallace har gett upphov till namnet på den såkallade Wallacelinjen då det var han som påpekade att Sulawesi har en blandning av djur och växtliv som stammar från både Asien och Australien. Forskarna räknar det som ett bevis för teorin om Sulawesis skapelse.
När vi har kommit en bit in i djungeln, står vi plötsligt mitt i en flock endemiska apor. Guiden ber oss vara tysta så att vi inte skrämmer dem. Kamerorna klickar överallt runtomkring oss och vår egen utrustning bidrar till oljudet. En stor hanne ger tecken till att han vill försvara sin flock. Då säger Elisabeth på norska: ”Kan du vise oss rumpehullet?” Hennes norska är precis som hennes fars, så jag kan inte låta bli att skratta. Aporna blir inte rädda, tvärtom. Inte heller visar de tänderna i någon aggression. Den svarte hannen koncentrerar sin uppmärksamhet på Elisabeth, som om han förstod vad hon sa, antar utmaningen och hoppar fram emot oss. Han exponerar sitt långa smala könsorgan och blir stående och svaja på två ben.
Sedan går solen ner och det blir mörkt direkt. Nu tänds alla ficklampor, så vi kan se var vi setter fötterna när vi fortsätter på den vindlande stigen. Vi hittar ett öppet ställe där vi kan stå stilla och släcka lamporna och får syn på eldflugorna. Den trädkrypande Tarsilusen betraktar oss från sin plats på en trädstamma i närheten.
Men jag tror vi är de första västerländska kvinnorna som blivit sexuellt trakasserade av en endemisk makakhanne.
