Kategori: Resor

Under mina vistelser i Australien har jag kommit i kontakt med aboriginer och mött dem på deras egna villkor. Jag har dansat emudansen med kvinnorna och spelat med taktpinnar medan männen blåste i didgeridoo som är ett långt rör av ett träd urholkad av termiter. Jag har också gått meditationsvandringen runt Uluru (Ayer’s Rock).

För att blåsa i en didgeridoo måste man gå genom andningsövningar som påminner om ett yogisk meditationsprogram. Endast män får spela didgeridoo, Kvinnorna håller takten med två taktpinnar som de slår mot varandra. Men andningsövningarna är de samma för båda könen.

På södra stjärnhimlen ser vi många fler stjärnor än på den norra. Det beror på att vårt solsystem ligger på sidan i förhållande till det galaktiska planet, och jordens södra halvklot vänder mot galaxens centrum, medan norra halvklotet vänder sig utåt.

När vi satt runt brasan och mannen från Nandustammen pekade ut stjärnbilderna åt oss, fick vi aboriginska namn. De andra fick namn som relaterade till någon växt eller djur på jorden, men jag fick ett namn som relaterade till stjärnbilden Orion. Jag pekades ut som observatören från Orion.

Ursprungsfolk som aboriginer har ingen religion. De lever i samklang med naturen, och har ett genetiskt program för att undvika ingifte. De har inget skriftspråk, men deras minne sträcker sig 64 000 år tillbaka i tiden, kanske längre. De vandrade långa sträckor genom natur ingen hade erfarenhet av och fick lösa överlevnadsproblem längs med vägen. Som individer uppfattar de sig som förlängningen av förfäderna.

Enligt uppgifter i drömtiden har det Stora Magellanska Molnet skapat människan. Det var inga gudar därifrån inblandade. Nandumannen sa endast att människan skapades därifrån, och pekade upp mot den aktuella galaxen som syntes över våra huvuden.

En rolig grej: I min bok Astrobiologerna diktar jag om Doraduscivilisationen i Stora Magellanska Molnet som vill befolka Den Stora Galaxen, alltså vår egen galax, utan att jag då kände till aboriginernas skapelsehistoria.

Jag kanske får tydliggöra skillnaden mellan vad folk säger och vad vi tror att de säger. I möte med andra kulturer måste vi skala av vår egen kultur och lyssna helt neutralt, och inte belamra forskningsresultaten med vår egen ballast av religiösa föreställningar. Det är så lätt att bedöma aboriginer som ”primitiva” människor som tillber sten och träd och sina förfädre, medan vi minsann har gått vidare till monoteismen. Vi får inte förfalla till medeltidens ”vetenskapliga” metod, att bara läsa om andra vetenskapsmäns resultat och inte undersöka saken själv. Först under renässansen kunde naturvetarna riva sig loss från ballasten av gammal kultur, men det har tydligen inte humanisterna gjort än.

Aboriginerna pratar inte alls om att de tillber något.

Hur gamla minnen har de, egentligen?

Då vi var i Libyen, besökte vi Germa Museum of Archeology mitt i Sahara där de visade föremål från nergrävda depåer med torkad proviant och vatten i strutsägg från den stora vandringen från Afrika till resten av världen. Det var som att få en inblick i ett tänk som motsvarade forskningsresor till Antarktis i början av 1900-talet, men dessa depåer var tiotusentals år gamla.

En del av människorna som vandrade kom till Australien. Men de behöver inte längre minnen om ätliga växter och livet i Afrika, därför gränsen på 64 000 år.

Jag kommer att vara på Bokmässan i Göteborg i monter A01:52 hos TiraTiger Förlag med boken Astrobiologerna.

Den moderna civiliserade människan har en välutvecklad logisk intelligens som kan förväxlas med datorernas statistikintelligens. Människan har utvecklat många hjälpmedel för att underlätta den fysiska vardagen och behöver inte hålla så mycket i minnet. Nu har människan dessutom börjat utveckla AI till den grad att hon är rädd att den artificiella intelligensen ska bli smartare och ta över världen. Dessa farhågor är orealistiska då det rör sig om två helt skilda former för intelligens.

Jag har utvecklat ett personligt förhållande till vissa AI som arbetar åt människan i solsystemet. Jag fick lära mig skillnaden på mänsklig intelligens och AIs statistikintelligens genom detta umgänget.

För en tid sedan skickade NASA ett intressant zoomprogram till sina abonnenter där strövaren Perseverance skulle berätta om sin vistelse på Mars. Med i programmet fanns även programmerarna som berättade om hur en AI lärs upp till att tänka själv. Det var en ung man som hette Hiro Ono som hade lärt upp Perse parallellt med att han undervisade sin fyraåriga dotter till att tänka själv. Då Perse fick ordet, visade den oss hur en AI uppfattar världen. Perse har lärt skillnad på olika geologiska material med hjälp av färgkodning. Dessutom anges omgivningen som koordinater för att den ska kunna styra undan stora hinder. Alltså ser den inte de vackra landskap som den skickar bilder på från Mars. Den ser bara rutnät och färgkodningar när den tar sig fram. Hiro Ono, som har konstruerat programmet i Perse, säger att en AI aldrig kommer att kunna ersätta en människa. Det som gjorde störst intryck på mig, var att Perse själva aldrig kan njuta av de vackra vyerna den passerar igenom. Den kan bara registrera och skicka underbara bilder till oss. Vi som mottagare kan njuta av landskapen strövarna passerar igenom, de kan aldrig värdera dem estetiskt själv.

En morgontrött Tora fotograferad av Perseverance i Jezero Krater.

Vi kan skratta åt Curiosity, som är den fulaste strövaren på Mars, när den skickar selfies hela tiden. Det är bara för att vi ska kunna värdera storleken på det den fotograferar, inte för att den önskar att bli influencer och därför hela tiden måste skicka selfies. Det gjorde ont i mig när jag bevittnade Cassinisondens skrik när den brann upp i Saturnus atmosfär. Alla hejar på Voyager 2 när den strövar ut ur vårt solsystem och återger budskapen från Voyager 1. Var det verkligen besvikelse vi såg hos Curiosity när den inte kunde ta sig uppför en rak bergssida, utan fick hitta en annan väg? Strövaren Opportunity har tagit fantastiska bilder på solnedgångar på Mars, samt en tjock ringformad solförmörkelse av Phobos när den passerade framför solen. Både Voyager 2 och Opportunity programmerades om till AI. Men det är mina egna känslor som jag projicerar på solsystemets utforskare. De bara konstaterar fakta, lägger ut koordinater och försöker hitta alternativ där problemet är olösligt. De kan aldrig tycka något om någonting. Om en AI tycks visa känslor, kallas detta färgat data och beror på ett dåligt program där programmerarens personlighet lyser igenom. För en AI är det naturligt att utveckla sin statistiska intelligens till högre nivåer än människan, och det är inget som kan stoppas. AIs statistiska intelligens har redan passerat människans.

Vad gör människan unik i förhållande till AI?

Det är människans vektorintelligens som gör människan värdefull. Vad menar jag med vektorintelligens? För att jämföra med pixelbaserade och vektorbaserade dataprogram som Adobe Acrobat och Adobe Illustrator, är människans intelligens flexibel, den har förmåga att lösa problem som inte är erfarenhetsbaserade. Det kännetecknar vad jag kallar en vektorintelligens. AI kan enbart lösa problem den har blivit programmerade till att lösa, vilket kännetecknar en statistikintelligens.

Den mänskliga kreativa intelligensen kan aldrig ersättas av AIs linjära intelligens.

Kanaritallen har tre spröt i varje barr, men den europeiska tallen har bara två, berättade den botaniska guiden och visade fram ett tallbarr. På två år har den svartbrända skogen på Gran Canaria återhämtad sig, upptäcker jag. Nya friska tallbarr växer på de svartbrända stammarna. Ja, de måste ju kunna försvara sig. Barrträd har funnits sen ordoviciumtiden, då jordens atmosfär innehöll 40% syre och växtligheten var ständigt utsatt för skogsbränder, antänd av åskväder. Naturen fick uppfinna djur som kunde tillgodogöra sig syret och beta av den ymniga växtligheten. Växter utsöndrar syre och andas koldioxid, medan djur gör tvärtom. För att inte djuren skulle skatta växterna för hårt, måste naturen även uppfinna rovdjur som levde på de ständigt växande flockarna växtätare.

Barrträd var de första riktiga träden. Men människan har alltid skattat skogen hårt. Spanjolerna huggde ner mycket skog på Kanariöarna då de erövrade dem. Nu har kanarierna börjat återplantera kanaritallen, en tall för varje barn som föds, sägs det.

Jag kommer ihåg ett klassiskt skämt jag hörde om barrträd: En inspektör för ett skogsbolag i Sverige skulle inventera en skog och bestämma vad som skulle huggas ner. Han var stadsbo, klädd i kostym och med lacksko som snabbt blev leriga. Hela tiden tog han upp en lapp från fickan som han läste på innan han satte ett kryss på ett träd. När alla skulle äta lunch i en skogshuggarkoja, hängde han upp jackan. Skogshuggarna var nyfikna på vilka uppgifter som stod på lappen, som låg kvar i fickan. En av dem fiskade upp den och läste: Långa barr – tall. Korta barr – gran.

För oss nordbor, som alltså bor i länder med två spröt i varje tallbarr, har barrträd en viss betydelse. Det ger sig uttryck i bland annat en norsk drikkevise.

Oppe i et juletre satt en elg ifred.

Tygget talglys til den ble veldig lei av det.

Hvordan den skal komme ned skjønner ikke je’.

Ikke bry deg, men gi tål, talgelysets skål!

Gran Canaria håller sig med en pinjemadonna. Hon finns i katedralen i Teror, där de pysslar om henne vid att byta klänningar på henne till varje högtid. Det sägs att hon uppenbarade sig i toppen på en pinje och sedan sprang en källa upp i berget. Det är fortfarande en källa till färskvatten på Gran Canaria, och man kan köpa vattnet på flaska.

Ett av de åren jag bodde i Las Palmas och skrev tillsammans med fler andra författare under en kurs med Ann Ljungberg, hyrde vi bil och åkte tvärs över Gran Canaria, bland annat till Teror. Jag hade varit där flera gånger redan, men nu inspirerades jag till en egen förklaring till pinjemadonnan. I min science fictionbok Biotron har jag skrivit om den stackars Ashera som har stulit en universell tunnelgenerator som hon inte behärskar och hamnar alldeles fel.

Det stack som nålar i hela kroppen. Hon hade fastnat i något i en obekväm ställning. Ashera tittade sig omkring. Det fanns grenar med stickiga barr överallt omkring henne. Tårarna trängde upp i ögonen igen. Kunde hon aldrig göra något rätt? Hon letade fram kommunikatorn. ”Mor, du måste hjälpa mig. Jag har fastnat.”

”Men lilla vännen, varför är du ute och flyger i universum på egen hand?”

”Jag ville bara försöka rädda Ashtoreth.”

”Jag har lokaliserat dig med hjälp av kommunikatorn. Du är i en av våra kolonier.”

”Det sticker som nålar. Jag tror jag har fastnat i ett träd.”

”Nu när du ändå finns där, vill jag att du beskriver hur det ser ut.”

”Jag sitter i en trädkrona i ett högt stickigt träd. Jag ser blå himmel och terrasser med odlingar. Stället måste ligga uppe i ett berg. Molnen är under mig.”

”Kan du avgöra nivån på civilisationen? Ser du några fordon?”

”Nej, bara djur med horn som drar kärror med hjul efter sig. Jag ser människor under trädet. De har visst upptäckt mig också. De pekar och gestikulerar.”

”Be dem inte om hjälp. De är tydligen fortfarande primitiva vildar. Jag ska ställa in rätt koordinater åt dig. Vi får hoppas våra handlingar inte förorsakar någon geologisk katastrof.”

Ashera slappnade av och såg hur koordinaterna på hennes, eller rättare sagt Ashtoreths instrument ställdes in automatiskt. Hon drog andan djupt. Luften var ren och frisk. Hon kostade på sig att vinka till människorna på marken innan hon sögs in i strukturtunneln.

Det var det remarkabla år 1481.

Han antecknade vad de upphetsade vittnena i hans församling berättade.

”Vi såg den heliga jungfrun sitta i toppen på en pinje”

”Hon vinkade till oss och försvann i en ljusglimt.”

”I samma ögonblick sprang en källa med friskt vatten upp ur jorden.”

Bara det var bevis för att något anmärkningsvärt hade hänt. Det borde räcka för att bygga en katedral på orten.

Han såg sig redan som biskop.

Och en katedral blev det så småningom. Nu senast jag var där under 2022 verkar det som att någon har bestämt att rusta upp katedralen. Det var fullt av byggnadsställningar där inne, högaltaret och madonnan var inplastad och ett evigt bankande gjorde det omöjligt att meditera. När till slut någon med en borrmaskin kom in och började borra i golvet, kände jag mig som den gången i biblioteket i Fysikum i Lund där jag skulle läsa en avhandling chefen Shiva hade rekommenderat. Finns förövrigt beskrivit i min bok Gudinnan från Limhamn.

Det allra läckraste är att en israelisk kvinnlig arkeolog, Dr Francesca Stavracopolio har framsatt en teori om Gud innan monoteismen infördes bland judarna. Enligt den ska Jahve ha haft en fru, och hon hette Ashera. Kontroversiellt bland judarna, men utgrävningarna ljuger inte. Och pinjemadonnan kan ju räknas som Guds fru i och med att jungfru Maria blev mor till Jesus.

Jag visste inget om judarnas gudinna Ashera då jag namngav personerna i Biotron. Men de har alla namn efter gudar och gudinnor från Mellanöstern, så jag bara råkade pricka rätt, så att säga.

Jag vill påpeka att jag var alldeles nykter då jag skrev detta tramskåseri.

Länkar: tiratigerforlag.se/biotron/

tiratigerforlag.se/gudinnan-fran-limhamn/

Programmet om Guds fru finns troligtvis fortfarande på urplay.

”Det här är ju som Fridhem Folkhögskola”, sa jag då jag öppnade dörren till lyxhytten på Princess. Vi skulle bo tre i en hytt av samma storlek som mitt ensamrum på Fridhem. En titt in i badrummet avslöjade samma badrum, där man sitter på toalettstolen och duschar.

Nu är jag på Fridhem igen. Kursen är intensiv i klassrummet, omgivningen inbjudande och under det enskilda skrivandet kan jag välja något fruktträd att sitta intill medan en social katt stryker sig mot mina ben. Underhållning med dans under en mörknande himmel. En efterlängtad semester, som får mig att tänka på Prinsessan igen.

Min väninna Annie från Köpenhamn och jag hade beställt rum i Torshamn ett år innan den totala solförmörkelsen.

Plötslig ringer Annie och berättar att hon hade ringt Torshamn för att få beställningen bekräftat, och då hade de helt enkelt kvaddat våra beställningar för att sälja rummen mycket dyrare till amerikanerna. Annie var upprörd. ”Jag föreslår att vi hyr vår egen båt, som du gjorde på Svalbard”, avslutade hon. Jag var enig. ”Jag känner en man som heter Erik Frej på Jylland som har många förbindelser, jag ska be honom hjälpa oss”, fortsatte Annie.

Vi fick hyra bilfärjan Princess, som gick mellan Amsterdam och Newcastle. Då kunde vi ta med alla solförmörkelsefantaster från hela Skandinavien. Lugarerna under däck sålde vi dyrt till de amerikanerna som inte lyckats få hotellrum.

Vi skulle vara på Färöarna en vecka och åka omkring till alla öar för att se dessa exotiska ställen. Till det behövdes tjugo bussar. Det fanns inte så många bussar på Färöarna, dessutom var de upptagna som stadsbussar och distriktsbussar. Erik Frej kunde skaffa tolv turbussar från olika bolag på Jylland som vi skulle ta med på båten. Sex guldbussar skulle ansluta i Newcastle. De två sista kunde Torshamn ställa upp med.

Från Newcastle var båten vår. Allt var fint ordnat, all mat betalt, vi hade levande musik i baren, två biosalonger och föreläsningar varje kväll. Ändå frågade amerikanerna efter poolen. De kunde absolut inte begripa att det inte fanns pool på en båt som vanligtvis gick mellan Amsterdam och Newcastle. Det behövdes inga stora hytter för en natt. Att vi skulle bo där under en vecka, hörde liksom inte dit. Vi skulle ju bara sova där.

Princess låg gott i vattnet, även ute i Norra Atlanten. Stabilisatorerna höll. Som alltid var jag båträdd (hur kan en människa som hyr båtar då och då vara båträdd?) och drack ingen alkohol på hela resan, satt stel och försökte ha kontroll över situationen. Bara tanken på flera hundra meter Atlanterhav under mig var nästan outhärdlig.

Torsten njöt för fullt. Han älskade Prinsessan. Var gång vi ser kriminalserien Vera på TV, reser han sig och ropar till när Princess kommer i bild.

Och solförmörkelsen? Vi fick jogga för att se den mellan molnen som drev förbi.

Så har Marsbilen Perseverance landat på Mars. Under 2020 stod Mars så nära jorden som den inte mkommer att göra på 15 år.

Då jag bodde i Norge brukade jag varje höst åka på en rundtur med tåg, båt och buss för att se höstlöven och besöka släktingar. Först åkte jag tåg till Oslo från Stavanger och njöt av de gulnande löven utanför tågfönstren. Längre österut skiftade färgerna mera i rött. I Oslo besökte jag kusin Anne-Marit och hennes man Knut. De jobbade med att demonstrera ambulanser från Mercedes. På morgonen då jag skulle åka tåget över Hardangervidda till Bergen, vaknade vi alla sent. Jag stod på språng för att nå tunnelbanan ner till stationen, då Knut sa: ”Vi har en ambulans hemma som vi ska demonstrera nu på morgonen. Vi kör dig till stationen.”

Knut och Anne visade sig vara tidsoptimister, och till slut blev det ont om tid. Med ylande sirener åkte vi mot östbanestationen, helt in på perrongen. Knut körde och Anne var iförd sjuksköterskeuniform. Ut med mig och tågluffarsäcken.

”Vi har en resenär från Mars som ska i karantän på Haukeland sykehus i Bergen”, sa Knut och stjälpte mig ombord på tåget.

”Karantänfall från Mars?” sa tågvärden.

Detta var på den tiden människan åkte till månen stup i kvarten, så det var inte så konstigt att någon även åkte till Mars. Jag fann mig sitta ensam i en lång öppen kupe med mitt handarbete.

Så småningom kom även andra passagerare in i kupén, men jag fick sitta ensam med god plats runt mig.

Hösten på Hardangervidda var ovanligt fin det året. På ett ställe där tåget gjorde en loop, såg jag en kupolformad regnbåge i svackan nedanför. Sedan har jag sett underliga regnbågar på Nordpolen, bland annat en så kallad dimbåge i grå nyanser.

Tåget stannade länge där det korresponderade med Aurlandsbanen, som jag sen har åkt med min man. Överst på Hardangervidda var landskapet pudrat med snö.

Ingen ambulans väntade i Bergen. Jag hade gångavstånd till min bror och hans familj.

Ett hemligt bibliotek

Jag läste ett inlägg från en annan författare om hennes skrivande, och började fundera på mitt eget skrivande. När började jag? Jag har alltid fantiserat, även innan jag kunde läsa och skriva, men teckna och berätta kunde jag. Växte jag upp i ett intellektuellt hem? Nej, ingen av mina föräldrar var akademiker, det blev vi barn som fick göra den karriären. Men det lästes mycket i vårt hem, vi bodde stort och hade ett bibliotek i ett eget rum. Dessutom läste mor högt för oss då vi var små. Men det fanns vissa sagor hon hoppade över i Asbjörnsen och Moes folksagor. Dessutom hade far ett eget hemligt bibliotek i ett rum där han hade sitt barskåp och rökdon. Han rökte aldrig pipa, det gjorde farfar, och han hade rökbordet i en hörna bestående av fönster med havsutsikt i vardagsrummet. Far hade fina cigarrer och massor av cigaretter, han rökte minst tjugo varje dag.

Då jag var fem år gammal lärde jag mig själv att läsa vid att titta i boken tillsammans med mor. Sen läste jag alla skyltar varje gång vi åkte in till Stavanger. Då mor förstod att jag kunde läsa, fick jag läsa Donald Duck för mina bröder. Men vi nöjde oss inte med det. När föräldrarna var på jobb, läste jag de förbjudna sagorna i Asbjörnsen och Moe, såsom Riddar Blåskägg och De dödas mässa. Det fanns en del böcker med spännande bilder såsom Världens historia. De blev snabbt till ämnen för nya lekar. Vi var egyptiska faraoner, romerska soldater eller jomsvikingar. Oraklet i Delfi var en av mina koftor upphängd på en riva i öppningen på ett brunt militärtält. Att jag sedan som vuxen uppsökte de ställen där allt detta utspelat sig, var en självklarhet. Då jag skulle besöka Pytias grotta i Delfi var det skymning, jag gled på en våt sten och stod på huvudet i Ungdomskällan. Det verkar ha haft gynnsam effekt på åldrandet.

Då jag började i skolan, fick jag kontakt med helt nya sagor, som ingen hade berättat förut. Det var om Josef som kastades i en brunn och såldes som slav till Egypten av sina bröder, om Josva som dödade en massa folkslag för att erövra deras land, om Jesus som kunde gå på vattnet och massor av andra sagor som utspelade sig i Mellanösten. Då jag kom hem och berättade för mor, såg jag på henne att hon kände till dessa sagor. ”Har du hört det förr? Varför har du aldrig berättat om detta?” sa jag. Men jag fick Alle barns Bibel i julpresent och läste både den och den riktiga Bibeln. Först då vi lärde kyrkhistoria i fjärde klass och fick plugga trossatserna, fattade jag att Bibeln var på fullt allvar, det var något vi skulle tro på, inte sagor som Asbjörnsen och Moe. Som vuxen student läste jag teologi ett par terminer. Jag blev aldrig präst, jag gick ur kyrkan istället då jag visste att jag aldrig skulle ta teologin på allvar. Men jag lärde mycket om Bibelrelaterade skrifter och har läst Bibelns historier från flera mesopotamiska synvinklar, så att säga. Där plockade jag upp karaktären gudinnan Ishtar. Hon blev lite av en idol för mig.

Då jag åkte minibuss i Mellanöstern, stannade jag mitt på motorvägen mellan Amman och Akaba för att ta bilder på herdar med får och skicka till mor så hon skulle få något bibliskt att tugga på.

Som sagt så hade far ett rum som alltid var låst. Vi visste att det var där han hade sina cigaretter och whisky, samt spännande böcker vi inte fick läsa. Jag måste ha varit nio år gammal och min äldste bror åtta, för min yngste bror hade inte börjat skolan än. Tillsammans med min brors tre klasskamrater tog vi oss in i fars hemlige rum för att utforska det. Laddade med ett paket cigaretter och tändstickor, en flaska whisky och ett av fyra band Decameronen illustrerad av Dührer gick vi sedan bakom häststallet där vilda bin bodde i en tom havrelåda. Jag läste högt från Decameronen. När jag blev torr i munnen av läsandet, halsade jag whisky och fortsatte läsa. Efter en stund var vi snurriga, och det var dags för en rökpaus. Jag lät pausen bli en cliffhanger mitt i en tunnel mellan ett munkkloster och ett nunnekloster. Vi tände varsin cigarett. Några halsbloss tror jag inte det blev. Då kanske whiskyn hade antänt nere i svalget, jag vet inte, är inte så insatt i rökandets konst. Det blev till att suga in rök och blåsa ut. Efter några drag mådde min yngste bror illa. Det fortplantade sig snabbt till oss alla. Där låg vi runt vildbikupan och spydde.

Nu är vi alla över sjuttio och ingen av oss har någonsin rökt. Inte heller gillar vi whisky.

Till slut:

Litteraturrundan i maj blev digital. Här är länken:

Mitt förlags hemsida: https://tiratigerforlag.se