”Det här är ju som Fridhem Folkhögskola”, sa jag då jag öppnade dörren till lyxhytten på Princess. Vi skulle bo tre i en hytt av samma storlek som mitt ensamrum på Fridhem. En titt in i badrummet avslöjade samma badrum, där man sitter på toalettstolen och duschar.
Nu är jag på Fridhem igen. Kursen är intensiv i klassrummet, omgivningen inbjudande och under det enskilda skrivandet kan jag välja något fruktträd att sitta intill medan en social katt stryker sig mot mina ben. Underhållning med dans under en mörknande himmel. En efterlängtad semester, som får mig att tänka på Prinsessan igen.
Min väninna Annie från Köpenhamn och jag hade beställt rum i Torshamn ett år innan den totala solförmörkelsen.
Plötslig ringer Annie och berättar att hon hade ringt Torshamn för att få beställningen bekräftat, och då hade de helt enkelt kvaddat våra beställningar för att sälja rummen mycket dyrare till amerikanerna. Annie var upprörd. ”Jag föreslår att vi hyr vår egen båt, som du gjorde på Svalbard”, avslutade hon. Jag var enig. ”Jag känner en man som heter Erik Frej på Jylland som har många förbindelser, jag ska be honom hjälpa oss”, fortsatte Annie.
Vi fick hyra bilfärjan Princess, som gick mellan Amsterdam och Newcastle. Då kunde vi ta med alla solförmörkelsefantaster från hela Skandinavien. Lugarerna under däck sålde vi dyrt till de amerikanerna som inte lyckats få hotellrum.
Vi skulle vara på Färöarna en vecka och åka omkring till alla öar för att se dessa exotiska ställen. Till det behövdes tjugo bussar. Det fanns inte så många bussar på Färöarna, dessutom var de upptagna som stadsbussar och distriktsbussar. Erik Frej kunde skaffa tolv turbussar från olika bolag på Jylland som vi skulle ta med på båten. Sex guldbussar skulle ansluta i Newcastle. De två sista kunde Torshamn ställa upp med.
Från Newcastle var båten vår. Allt var fint ordnat, all mat betalt, vi hade levande musik i baren, två biosalonger och föreläsningar varje kväll. Ändå frågade amerikanerna efter poolen. De kunde absolut inte begripa att det inte fanns pool på en båt som vanligtvis gick mellan Amsterdam och Newcastle. Det behövdes inga stora hytter för en natt. Att vi skulle bo där under en vecka, hörde liksom inte dit. Vi skulle ju bara sova där.
Princess låg gott i vattnet, även ute i Norra Atlanten. Stabilisatorerna höll. Som alltid var jag båträdd (hur kan en människa som hyr båtar då och då vara båträdd?) och drack ingen alkohol på hela resan, satt stel och försökte ha kontroll över situationen. Bara tanken på flera hundra meter Atlanterhav under mig var nästan outhärdlig.
Torsten njöt för fullt. Han älskade Prinsessan. Var gång vi ser kriminalserien Vera på TV, reser han sig och ropar till när Princess kommer i bild.
Och solförmörkelsen? Vi fick jogga för att se den mellan molnen som drev förbi.
