Kategorier
Djurhistorier

Vita noshörningar

I Syd-Afrika besökte vi bland annat M’pila Camp i Umfolosi, där de tog hand om de utrotningshotade vita noshörningarna. Vi bodde i fristående stugor, fyra och fyra. Jag delade stuga med tre stycken Göte. Vi hade köpt med mat och lagade middag på kvällen. Köttben och skal från frukt och grönsaker la vi i soptunnan utanför stugan innan vi gick till sängs.

På morgonsidan vaknade vi av hyenaskratt ganska nära. När det blev ljust och vi kom ut, såg vi att hyenorna hade vält soptunnan och slukat matresterna, samt plast som låg där. Plasten hade de sedan spytt upp i rabatten.

Det fanns möjlighet att vandra tillsammans med en beväpnad parkvakt. Det var meningen att halva gruppen skulle vandra ena dagen och åka jeep den andra, men jag bytte bort min jeeptur till en 80-årig man som hade svårt att gå i terräng och jag vandrade båda dagarna.

Första dagen gick vi med en tjock parkvakt som älskade djuren. Han sa att bufflarna brukade låtsas att de inte såg de tvåbenta när vi passerade, bara för att invänta en chans att angripa bakifrån, vilket de gjorde med det samma vi lämnade stigen. Han visade oss en sten där noshörningarna brukade vässa hornen. Det var lite noshörning över hans gestalt. Han lockade till sig djur, så vi fick se massor. Jag förstod att han kunde kommunicera med djuren och han upptäckte att jag också hade den talangen. Vi skrattade och kommenterade vad djuren sa om oss.

Den smale parkvakten vi vandrade med dagen efter var mer intresserad av att spåra, visade oss olika djurs skitar och spår i sanden. Det verkade som att djuren undvek honom och inte var det minsta intresserade av att visa upp sig för den flocken tvåbenta han ledde. Men vi fick se en vit noshörning springa rakt över vägen framför oss på bara ett par meters håll.

Under natten skulle vi på nattsafari. Den terränggående jeepen visade sig vara en lastbil med köksstolar på flaket. Där satt vi och observerade djurens nattliv, medan den smale parkvakten körde och den tjocke berättade. De satt i styrhytten. Även vi spanade efter djur, och jag upptäckte en genett. Under nattsafarin såg vi bland annat en hyenaflock som omringade en flock impalor. Hyenor är inte bara asätare som tar bytet från andra djur, de jagar själva.

Parkvakterna bodde också i stugor med familjen inne i själva nationalparken, med bastanta staket runtom trädgården där de odlade mat. Vi förstod varför staketet var så välbyggt då vi skulle släppa av den tjocke parkvakten utanför stugan innan vi körde till receptionen. Hyenorna hade misslyckats med jakten på impalorna och hade nu församlat sig runt stugan, utanför staketet. Då parkvakten hoppade ur bilen och var på väg mot grinden, märkte jag vad hyenorna hade planerat. Ledarhyenan kastade sig mot honom, men han bara skrattade och gav henne en smäll på nosen med flat hand innan han öppnade grinden. Hela flocken gav sig av efter den ylande ledarhyenan.

Då vi kom till receptionen, stod en stor buffeloxe på gården och såg sur ut, medan han skrapade med frambenet. Den smale parkvakten fick leda oss förbi den då buffeln vägrade flytta på sig, bara sänkte huvudet och hotade honom med hornen. Det var tydligt att han ville disciplinera djuren, medan den tjocke parkvakten mötte djuren på deras egna villkor. Vilda djur låter sig inte disciplineras hur som helst, sådana människor undviker de.

Kategorier
Djurhistorier

Nattlig invasion i Amboseli

Det var kväll då vi efter en fullmatad safari åkte in i lodgen i Amboseli på gränsen mellan Kenya och Tanzania. Vi längtade efter en bättre middag och hade ingen aning om vad som låg framför oss under natten. Lodgen var helt öppen ut mot savannen och alla var välkomna, från de äldre massajerna som satt i baren till de vilda djuren som strosade in i trädgården. Vi bodde i små radhusbungalower med panoramafönster från golv till tak som vände ut mot trädgården där det fanns en fontän. Matsalen låg i en helt annan byggnad och vi fick ta oss dit på en smal stig.

Då Anna-Britta och jag kom in i matsalen satt Kalle vid bordet utan att försöka resa sig och gå bort till buffén. Det var ovanligt. Han ville gärna rensa en buffé om han fick chansen.

”Du ser skärrad ut”, sa jag. ”Vad har hänt?”

”Då jag gick från bungalowen till matsalen sprang jag på en hund som satt och nosade i dörrspringan in till köket.”

”Den tillhörde väl hotellet.”

”Det trodde jag också först, men då jag kom farande, spratt den till och sprang.”

”Den blev nog överraskad när du kom så snabbt.”

”Det var bara det att den fortfarande satt när den sprang.”

”En hyena, alltså. Den blev säkert räddare för dig än du var för den.”

Hyenor har väldigt kraftigt bett. Lyckligtvis blev den så överraskad av människan att den sprang iväg istället för att angripa. De har visat sig vara mer än asätande fula djur med ett obehagligt skratt. Flocken har matriarkat och leds av en dominant hona. Hyenor är opportunister och drar sig inte för att ta bytet från andra djur, men de jagar även själva.

Vi åt den goda buffén där det bland annat fanns yvig välsmakande vattenkrasse som jag sedan upptäckte att den växte vid septiktanken.

Efter middagen skulle vi observera stjärnorna. Poul Madsen hade med ett litet teleskop. Vi fick med en beväpnad vakt ut på savannen. Vi var på ekvatorn, och kunde se den södra stjärnhimlen. Vårt solsystem ligger vält på sidan i förhållande till galaxplanet, och södra halvklotet på jorden pekar inåt mot galaxens centrum, medan norra pekar utåt mot de andra galaxerna. Natten var ljum, det hördes djurläten runt omkring oss och det prasslade i buskarna. Plötsligt ställde sig vakten upp med geväret beredd.

”A lion! A lion!”

”En löve, siger du?” sa Poul Madsen. ”Ja, så får den bare komme, jeg har Ugglenebulosen i siktet.”

Då vi gick till sängs, trodde vi att vi skulle få en god natts sömn i de behagliga sängarna, men naturen ville annat.

Vattenkrassen vid septiktanken drog till sig en flock elefanter. Därefter kom de in i trädgården för att leka. Marken skakade när de sprang omkring. I mörkret hörde vi hur de sörplade i sig vatten från fontänen och sprutade på varandra under trumpetande. Jag var rädd de skulle braka in genom panoramafönstret som elefanterna gjort i Tree Top Hotel ett par veckor innan då min bror var där.

Vi hade sett rosa elefanter på savannen dagen innan. De var verkligen rosa, då de hade rullat sig i den röda jorden för att skydda huden.

Men de vilda djurens invasion var inte slut där.

När jag skulle gå till frukost morgonen efter, låg en orange katt och solade på trappan utanför dörren. Jag trodde det var hotellets katt och böjde mig ner för att klappa. Då spratt den upp, reste ragg och fräste, och så sprang den därifrån mot savannen. Jag frågade om katten i matsalen, men hotellet hade ingen katt. Det var en vildkatt som tyckte om att sträcka ut sig på den varma stenen i trappan.

Kategorier
Djurhistorier

Sparven Lurven

Lurven – en sparv nära oss

Då Torsten och jag var unga, bodde vi på tredje våningen i vår HSB bostadsrättsförening Sparvhöken, alltså överst i huset. Detta var innan taket renoverades, så småfåglar brukade sätta bo under takpannorna.

Jag satt alltid på balkongen med en vävram när det var tillräckligt varmt att vistas utomhus. Avklippta trådar la jag i blomlådan. Detta hade tydligen en sparv upptäckt, för han kom ner och plockade till sig dessa trådar. Det var en lurvig sparv med en fjäderdräkt som såg ut som om den var lockig. Därför döpte vi honom till Lurven.

Under sommaren vande han sig vid att jag satt på balkongen och blev ganska orädd. Varje gång han besökte mig, hämtade han trådar. Då den första kullen var kläckt och flög ner på gården, fick jag se vad Lurven gjort av mina trådar. Han hade vävt en pytteliten filt. Det var en riktig vävnad med trådar över och under precis som vi väver det allra enklaste tyg. Sparvar tillhör vävarfåglarna. Han skakade filten ren för små vita skitar i blomlådan och flög tillbaka upp under takpannorna med den för att börja på nästa kull.

Han fick tre kullar den sommaren, och varje gång han var klar med en häckning kom han och skakade filtarna i blomlådan.

Då han var klar med häckningen det året, lämnade han en skulptur på blomlådehållaren. Den hade han tryckt ur sig som tack för alla trådar. Det var en fin skulptur som vi inte hade hjärta att ta bort. Innan den försvann i första regn, tog jag bild på den.

Han kom tillbaka och häckade året efter, men sedan avlöstes han av sin son, tror vi, för han var inte så lurvig. Men hans son var återigen lurvig, så vi upplevde tre generationer sparvar innan taket lades om och fåglar inte kunde häcka där mera. Då hade även vi blivit äldre och flyttade ner på första våningen.

Kategorier
Djurhistorier

Bitska djur

En dag i maj när vi gick runt småbåtshamnen satte vi oss som vanligt på bänken bredvid svanarna som häckar. De känner min röst och är inte rädda för oss, så jag kan gå helt nära och fotografera äggen när de har avbyte på ruvningen. Dagen innan var det hannen som låg och efter en stund bytte de till honan. Men de gillar inte gässen. Förra året passade en gås på att lägga ett ägg i svaneredet innan de hann jaga bort henne och börja ruva. Den gåsungen följde med svanfamiljen hela sommaren och jagades slutligen bort av hannen.

Medan vi satt där, kom en anka kvackande bort till oss. Hon var rätt påstridig och kom ganska nära. Till slut bet hon mig i stortån! Jag hade pärlemorfärgat nagellack på tånaglarna så kanske hon trodde min stortå var en snäcka. Hon försökte bita en gång till då hon inte lyckades få i sig snäckan första gången, men då fick vi jaga bort henne.

Det är inte första gången ett djur har bitit mig i foten. En gång vi vandrade i Ryfylkeheiene kom vi neråt i en stenur. Där lekte röyskattunger, det vill säga hermelinungar bland stenarna. Vi satte oss för att titta på dem. De var nyfikna på oss och kom hela tiden närmare. Jag vågade inte röra mig och ta kameran upp från ryggsäcken för att inte skrämma dem. Slutligen kom en av ungarna helt upp till mig och bet i stöveln! Antagligen upptäckte den att jag var en människa, och då försvann alla hermelinungarna in bland stenarna. Jag fick ingen bild, så jag lägger ut en bild på hermelinungar som leker från en vandring i Sarek istället.

Kategorier
Utställningar

Julbazaar 2022

I år krockade julbazaaren med bokmässan i Lund under lördagen. Jag ville vara med på båda. Vad göra? Fredagen åkte jag till KKV Textil och monterade upp min utställning. Det visade sig att arrangörerna hade lagt ut bordsskivor på tryckborden, så jag behövde ingen bordsduk. Den lånade jag bort till en av de som hade ett av småborden. Jag satte upp swishskylten och åkte iväg.

Uppmonterad julutställning.

Under hela lördagen lyssnade jag till plingandet från swishen på telefonen medan jag satt i Lund och sålde dåligt. Folk var mer intresserade av vantarna jag lagt ut där bordsduken inte räckte till än av böckerna. En kund var speciellt intresserad av ett par burgunder polarvantar, men kunde inte bestämma sig. Hon kom faktiskt till Malmö och köpte dem på julbazaaren. Jag fick lägga Lundavantarna i julbazaaren på söndagen efter allt plingande.

Julskyltning KKV Textil.

Då jag kom till julbazaaren på söndagen, möttes jag av en fullmatad utställning och julemys. Jag fick både glögg, varm äpplemost och kaffe till den medhavda lunchen. Även den dagen gick swishen varm. Antingen har folk vant sig vid att vi har julutställning och hittar till verkstaden, eller så är det för att vi har börjat ha två dagars julbazaar. Men vi sålde alla bättre än vi har gjort innan. Så vi kommer att fortsätta att ha julbazaar under två dagar.

Stämningsbild från julbazaaren.

Nästa år är vi förhoppningsvis tillbaka till normalen med bokmässan i november nu när ombyggnaden av Stadshallen är klar. Förhoppningsvis slipper vi krocken då.

Kategorier
Utställningar

Julutställningar 2022

Jag ska vara med på två julutställningar i december. Tyvärr krockar de lördagen 10. Då blir det både Bokmässa i Lund och Julbazaar på KKV Textil i Malmö. Mitt konsthantverk med Swish får klara sig själv lördagen. Söndagen 11 finns jag på plats på KKV Textil på Korsgatan 6 i Malmö kl. 12-16. Jag kommer att ställa ut saker i rött och grönt.

Planetvantar Mars
#textiltryckmalmosjulbazaar

Lördagen 10 kommer jag att vara på Bokmässan i Lund i Stadshallen på Stortorget kl. 10-16.

Bokmässan i Lund 2022

#textiltryckmalmosjulbazaar #litteraturrundan

Kategorier
Utställningar

Konstrundan Österlen 2022

Äntligen blev det av! De två åren innan fick vi ställa in pga covid 19, och det var en samlingsutställning på Tranesgården. Det var mycket trevligt med intressanta medutställare.

Min utställning på Tranesgården.

Vi åkte till Skåne Tranås och bodde på vandrarhemmet under hela påskhelgen. Vi hade laddat upp med påskmat, sill, ägg och lammstek, men beräknade mängden fel. När söndagen kom, hade vi kvar endast frukostmat och ingen middag, så det fick bli pizza. Vi gjorde promenader i omgivningen. En intressant händelse var meteoriten som föll ner i kvarndammen på 1920-talet. Det måste Torstens morföräldrar ha kommit ihåg, Torstens mor var för liten.

Kvarndammen där meteoriten föll ner.

Påskaftons morgon var det äggpickning, en tradition i byn, förstod vi. Torsten vann titeln äggakung.

Torsten blev äggakung.

Vädret var fint hela tiden och solen kom in på mina växtfärgade vantar, så jag fick ommöblera utställningen.

Den ommöblerade utställningen.

Kategorier
Resor

Pinjemadonnan

Kanaritallen har tre spröt i varje barr, men den europeiska tallen har bara två, berättade den botaniska guiden och visade fram ett tallbarr. På två år har den svartbrända skogen på Gran Canaria återhämtad sig, upptäcker jag. Nya friska tallbarr växer på de svartbrända stammarna. Ja, de måste ju kunna försvara sig. Barrträd har funnits sen ordoviciumtiden, då jordens atmosfär innehöll 40% syre och växtligheten var ständigt utsatt för skogsbränder, antänd av åskväder. Naturen fick uppfinna djur som kunde tillgodogöra sig syret och beta av den ymniga växtligheten. Växter utsöndrar syre och andas koldioxid, medan djur gör tvärtom. För att inte djuren skulle skatta växterna för hårt, måste naturen även uppfinna rovdjur som levde på de ständigt växande flockarna växtätare.

Barrträd var de första riktiga träden. Men människan har alltid skattat skogen hårt. Spanjolerna huggde ner mycket skog på Kanariöarna då de erövrade dem. Nu har kanarierna börjat återplantera kanaritallen, en tall för varje barn som föds, sägs det.

Pinjen som madonnan satt i.

Jag kommer ihåg ett klassiskt skämt jag hörde om barrträd: En inspektör för ett skogsbolag i Sverige skulle inventera en skog och bestämma vad som skulle huggas ner. Han var stadsbo, klädd i kostym och med lacksko som snabbt blev leriga. Hela tiden tog han upp en lapp från fickan som han läste på innan han satte ett kryss på ett träd. När alla skulle äta lunch i en skogshuggarkoja, hängde han upp jackan. Skogshuggarna var nyfikna på vilka uppgifter som stod på lappen, som låg kvar i fickan. En av dem fiskade upp den och läste: Långa barr – tall. Korta barr – gran.

För oss nordbor, som alltså bor i länder med två spröt i varje tallbarr, har barrträd en viss betydelse. Det ger sig uttryck i bland annat en norsk drikkevise.

Oppe i et juletre satt en elg ifred.

Tygget talglys til den ble veldig lei av det.

Hvordan den skal komme ned skjønner ikke je’.

Ikke bry deg, men gi tål, talgelysets skål!

Gran Canaria håller sig med en pinjemadonna. Hon finns i katedralen i Teror, där de pysslar om henne vid att byta klänningar på henne till varje högtid. Det sägs att hon uppenbarade sig i toppen på en pinje och sedan sprang en källa upp i berget. Det är fortfarande en källa till färskvatten på Gran Canaria, och man kan köpa vattnet på flaska.

Pinjemadonnan i Teror.

Ett av de åren jag bodde i Las Palmas och skrev tillsammans med fler andra författare under en kurs med Ann Ljungberg, hyrde vi bil och åkte tvärs över Gran Canaria, bland annat till Teror. Jag hade varit där flera gånger redan, men nu inspirerades jag till en egen förklaring till pinjemadonnan. I min science fictionbok Biotron har jag skrivit om den stackars Ashera som har stulit en universell tunnelgenerator som hon inte behärskar och hamnar alldeles fel.

Det stack som nålar i hela kroppen. Hon hade fastnat i något i en obekväm ställning. Ashera tittade sig omkring. Det fanns grenar med stickiga barr överallt omkring henne. Tårarna trängde upp i ögonen igen. Kunde hon aldrig göra något rätt? Hon letade fram kommunikatorn. ”Mor, du måste hjälpa mig. Jag har fastnat.”

Men lilla vännen, varför är du ute och flyger i universum på egen hand?”

Jag ville bara försöka rädda Ashtoreth.”

Jag har lokaliserat dig med hjälp av kommunikatorn. Du är i en av våra kolonier.”

Det sticker som nålar. Jag tror jag har fastnat i ett träd.”

Nu när du ändå finns där, vill jag att du beskriver hur det ser ut.”

Jag sitter i en trädkrona i ett högt stickigt träd. Jag ser blå himmel och terrasser med odlingar. Stället måste ligga uppe i ett berg. Molnen är under mig.”

Kan du avgöra nivån på civilisationen? Ser du några fordon?”

Nej, bara djur med horn som drar kärror med hjul efter sig. Jag ser människor under trädet. De har visst upptäckt mig också. De pekar och gestikulerar.”

Be dem inte om hjälp. De är tydligen fortfarande primitiva vildar. Jag ska ställa in rätt koordinater åt dig. Vi får hoppas våra handlingar inte förorsakar någon geologisk katastrof.”

Ashera slappnade av och såg hur koordinaterna på hennes, eller rättare sagt Ashtoreths instrument ställdes in automatiskt. Hon drog andan djupt. Luften var ren och frisk. Hon kostade på sig att vinka till människorna på marken innan hon sögs in i strukturtunneln.

Det var det remarkabla år 1481.

Han antecknade vad de upphetsade vittnena i hans församling berättade.

Vi såg den heliga jungfrun sitta i toppen på en pinje”

Hon vinkade till oss och försvann i en ljusglimt.”

I samma ögonblick sprang en källa med friskt vatten upp ur jorden.”

Bara det var bevis för att något anmärkningsvärt hade hänt. Det borde räcka för att bygga en katedral på orten.

Han såg sig redan som biskop.

Framsidan 2 upplaga av Biotron.

Och en katedral blev det så småningom. Nu senast jag var där under 2022 verkar det som att någon har bestämt att rusta upp katedralen. Det var fullt av byggnadsställningar där inne, högaltaret och madonnan var inplastad och ett evigt bankande gjorde det omöjligt att meditera. När till slut någon med en borrmaskin kom in och började borra i golvet, kände jag mig som den gången i biblioteket i Fysikum i Lund där jag skulle läsa en avhandling chefen Shiva hade rekommenderat. Finns förövrigt beskrivit i min bok Gudinnan från Limhamn.

Framsidan Gudinnan från Limhamn.

Det allra läckraste är att en israelisk kvinnlig arkeolog, Dr Francesca Stavracopolio har framsatt en teori om Gud innan monoteismen infördes bland judarna. Enligt den ska Jahve ha haft en fru, och hon hette Ashera. Kontroversiellt bland judarna, men utgrävningarna ljuger inte. Och pinjemadonnan kan ju räknas som Guds fru i och med att jungfru Maria blev mor till Jesus.

Jag visste inget om judarnas gudinna Ashera då jag namngav personerna i Biotron. Men de har alla namn efter gudar och gudinnor från Mellanöstern, så jag bara råkade pricka rätt, så att säga.

Jag vill påpeka att jag var alldeles nykter då jag skrev detta tramskåseri.

Länkar: tiratigerforlag.se/biotron/

tiratigerforlag.se/gudinnan-fran-limhamn/

Programmet om Guds fru finns troligtvis fortfarande på urplay.

Kategorier
Djurhistorier

Vrålande alpacka

Sydamerikanska lamadjur är kameldjur utan puckel och mindre i storlek. Det finns fyra sorter av dem, lama och alpacka som hålls som husdjur, samt vikunja och guanaco som är vilda och numera fredade. De olika arterna kan para sig med varandra.

I Nevado Auzangatemassivet i Peru fick jag se en blandad flock lama och alpacka springa i takt sida vid sida, flera i bredden, vilket fick hela flocken att svaja fram och tillbaka. De såg högfärdiga ut med överlägset ansiktsuttryck och höga halsar medan benen arbetade i passgång under kroppar som inte guppade upp och ner. De drevs av indianer med hundar och skulle till en marknad i Puno.

En lama har en vikt på 130 – 200 kg och ger mycket läckert kött.

Lama i Maccu Piccu.

En alpacka väger 48 – 84 kg och har blivit ett populärt husdjur även i Sverige. Torsten och jag är duktiga på att fösa. En gång hjälpte vi en alpackaägare att fösa några motspänstiga alpackor in i en lastbil efter en utställning på Bosjökloster.

Det var inte så vanligt med alpacka i länder utanför Sydamerika under förra seklet. Därför fanns alltid indiantanter med alpacka i band som ställde upp på bild tillsammans med turister. Första gången jag mötte ett sådant ekipage var i Sacsayhuaman i Peru. Jag ställde mig upp vid sidan om tanten för att få tagit en bild. Alpackor är vanligtvis tystlåtna i motsättning till får. Men jag ville gärna klappa den mjuka vita pälsen och började tafsa på alpackan. Då upplät den ett vrål av en karaktär jag aldrig hört från något annat djur. Det var ett mellanting av åskväder och brölande tjur. Man skulle tro den skulle ha spottat på mig, men det berömda spottandet har jag sett bara en gång, på en alpackagård utanför Svalöv då alpackan jag fotograferade spottade sidlänges mot en annan alpacka.

Vrålande bitsk alpacka i Sacsayhuaman.

Vid ett annat tillfälle blev jag fotograferat med en tant med en svart alpacka på Solens ö i Titikakasjön. Denna gång frågade jag om jag fick klappa, och alpackan tyckte om det och tryckte sig mot mig.

Alpacka på solens ö i Titikaka.

Under förra seklet var inte vikunjan fredat och kunde jagas för köttet och pälsen. Därför var den mycket sällsynt. Det var ren tur att vi fick syn på två ljusbruna vikunjor på vandringen runt Nevado Auzangate, troligtvis två unga hanar som var bortjagade från flocken. Jag satt i Palomanipasset tillsammans med en engelskman vi träffat dagen innan och åt matsäcken. Han hade ensam med en hel expedition med bland annat syrgas och toalettält. Det såg roligt ut när han petade in sin smörgås i munnen innanför syrgasapparaten.

Vikunjan slåss till döds om honorna, då endast en hanne tillåts styra flocken. Sedan den fredades har jag sett stora flockar beta i Anderna på 4 – 5000 m höjd. Vikunjan är det minsta lamadjuret med en vikt på 45 – 55 kg.

Betande vikunjor.

Guanacon är det andra vilda lamadjuret som väger 90 kg som vuxen. Vi fick se en flock guanacor i Atacama på gränsen mellan Argentina och Chile. Det är svårt att veta exakt var gränsen går när man är i vildmarken. Det året vi såg solförmörkelsen i Bolivia, slog vi en natt upp tältet på tregränsen mellan Bolivia, Peru och Chile.

Guanacor slåss om honorna.

Nu hoppas jag komma iväg till Chile igen, för att se solförmörkelsen på högslätten i Antarktis.

Kategorier
Djurhistorier

Om vargar

Mitt förhållande till vargar

Jag har alltid varit fascinerad av vargar.

Då jag skulle vandra i Himalaya första gången, ville jag ha ett vargskinn till min kapuschong. Jag tänkte fästa det med kardborre så jag kunde flytta det mellan olika jackor. Därför gick jag till en körsnär jag kände i Stavanger och frågade om han hade något som passade. Ja, han hade en nacke från en djurparksvarg som hette Pekka och som dött en naturlig död. Jag hade läst mycket om Pekka och hans syster och kände väl till dem. Det skulle passa bra att låta en del av honom komma upp i Everestmassivet.

Året efter hängde Pekka med på pilgrimsresa till Amar Nath-grottan. Några nogräknande hinduer påpekade att det inte passade sig att bära djurhud på en pilgrimsresa. Då sa jag att jag ärade Pekka med att ta med honom till Amar Nath. Läs mer på tiratigerforlag.se

Tora med Pekka på nacken. Triloki följer med från Srinagar Radio.

Första gången jag såg en levande varg var på 5000 m höjd i Cordillera Vilcanota i Anderna. Jag sprang rakt på den, men den såg inte rädd ut förrän jag började jollra med den. Först tyckte jag den såg fet ut, men så kom jag att tänka på att alla som bor på den höjden har bred bröstkorg. Innan jag hann ta fram kameran lufsade den i väg och försvann bakom några stora stenar.

Nu har vi fått en egen vargfamilj i Skåne. Den bedriver miljövård, då den tar djur som gör stor skada på skogen. Varg tar inte vildsvin, men man kan ju hoppas att en tillräckligt stor stam ska få smak för grisar också. I Afrika sägs att rovdjur är viktiga då de håller den gräsätande viltpopulationen på en rimlig nivå. Det samma gäller här uppe i norr.

Linda Birkedal i Naturskyddsföreningen skriver om vargar:

”Vargen är ett fantastiskt djur med en ekologisk nyckelroll. Den bidrar till att minska skador från betesdjur på trädslag som tall, rönn och ek. I sin jakt inriktar den sig främst på svagare djur, vilket bidrar till att starka individer bland bytesdjuren överlever och får sprida sina gener.

Historiskt har vargen varit utbredd i Skåne, även om vi de senaste åren huvudsakligen fått besök av vandrande vargar. Under 2021 har ett vargpar etablerat sig på Linderödsåsen, och Naturskyddsföreningen i Skåne vill nu att myndigheter, djurhållare, naturälskare, jägare och andra berörda tillsammans arbetar för en långsiktigt hållbar samexistens mellan revirhållande vargar och människor i landskapet.

Vargparet – en presentation
De båda vargar som 2021 hävdar revir i Skåne är en hona från Östergötland och en hane från Västmanland. I resten av Sverige är älgen det viktigaste bytesdjuret för varg, men det skånska paret lever främst på dovhjort och i viss mån rådjur. På några platser i Skåne har dovhjorten så täta populationer att örterna i skogen nästan försvunnit, vilket är ett problem en vargfamilj kan bidra till lösa. Under vargparets första månader på Linderödsåsen har Länsstyrelsen i Skåne inte fått in rapporter om att de slagit får eller andra tamdjur.” Se Naturskyddsföreningen.