Tora Greve

Stigen slingrar sig bred inåt i djungeln. Träden tornar upp sig över våra huvuden. Regnskogen doftar kvalmigt av ruttnande löv och jäsande undervegetation. Vår lilla grupp vandrare får höra att denna växtlighet är speciell för just denna djungel.

Parkvakterna säger att om vi har tur, kanske vi får se de skygga endemiska svarta makakerna.

Vi är ute på nattvandring med ficklampor i Salamat Datang för att titta på nattlysande insekter och ett trädkrypande spökdjur som bara kommer fram i mörker, Tarsilus Pumilus. Fortfarande äventyrliga, är vi två väninnor från en avlägsen barndom i Brasilien som av en slump träffats igen i en solförmörkelsegrupp i Indonesien.

Elisabeth och jag är besvikna över att vi inte har några bananer att locka fram makakerna med, trots att våra fäder ägde en bananplantage tillsammans. Men det betyder inte att någon kan förvänta sig att vi alltid har en banan i fickan.

De andra ryser när guiden berättar att den största kobran i Asien bor på Sulawesi. Elisabeth och jag är föga imponerade. Vi kommer ihåg anakondan som angrep indiankvinnan dona Casilda då vi var barn. Far sa alltid att hon borde ta betalt varje gång någon frågade om att få se ärret efter bettet.

Salamat Datang ligger i nationalparken Tangkoko på Sulawesi, vid foten av Dua Saudarabergen. Geologiskt består Sulawesi av tre olika tektoniska plattor som krockade för 15 miljoner år sedan och är täckt av tropisk regnskog. Den brittiska botanikern Alfred Wallace har gett upphov till namnet på den såkallade Wallacelinjen då det var han som påpekade att Sulawesi har en blandning av djur och växtliv som stammar från både Asien och Australien. Forskarna räknar det som ett bevis för teorin om Sulawesis skapelse.

När vi har kommit en bit in i djungeln, står vi plötsligt mitt i en flock endemiska apor. Guiden ber oss vara tysta så att vi inte skrämmer dem. Kamerorna klickar överallt runtomkring oss och vår egen utrustning bidrar till oljudet. En stor hanne ger tecken till att han vill försvara sin flock. Då säger Elisabeth på norska: ”Kan du vise oss rumpehullet?” Hennes norska är precis som hennes fars, så jag kan inte låta bli att skratta. Aporna blir inte rädda, tvärtom. Inte heller visar de tänderna i någon aggression. Den svarte hannen koncentrerar sin uppmärksamhet på Elisabeth, som om han förstod vad hon sa, antar utmaningen och hoppar fram emot oss. Han exponerar sitt långa smala könsorgan och blir stående och svaja på två ben.

Sedan går solen ner och det blir mörkt direkt. Nu tänds alla ficklampor, så vi kan se var vi setter fötterna när vi fortsätter på den vindlande stigen. Vi hittar ett öppet ställe där vi kan stå stilla och släcka lamporna och får syn på eldflugorna. Den trädkrypande Tarsilusen betraktar oss från sin plats på en trädstamma i närheten.

Men jag tror vi är de första västerländska kvinnorna som blivit sexuellt trakasserade av en endemisk makakhanne.

I Syd-Afrika besökte vi bland annat M’pila Camp i Umfolosi, där de tog hand om de utrotningshotade vita noshörningarna. Vi bodde i fristående stugor, fyra och fyra. Jag delade stuga med tre stycken Göte. Vi hade köpt med mat och lagade middag på kvällen. Köttben och skal från frukt och grönsaker la vi i soptunnan utanför stugan innan vi gick till sängs.

På morgonsidan vaknade vi av hyenaskratt ganska nära. När det blev ljust och vi kom ut, såg vi att hyenorna hade vält soptunnan och slukat matresterna, samt plast som låg där. Plasten hade de sedan spytt upp i rabatten.

Det fanns möjlighet att vandra tillsammans med en beväpnad parkvakt. Det var meningen att halva gruppen skulle vandra ena dagen och åka jeep den andra, men jag bytte bort min jeeptur till en 80-årig man som hade svårt att gå i terräng och jag vandrade båda dagarna.

Första dagen gick vi med en tjock parkvakt som älskade djuren. Han sa att bufflarna brukade låtsas att de inte såg de tvåbenta när vi passerade, bara för att invänta en chans att angripa bakifrån, vilket de gjorde med det samma vi lämnade stigen. Han visade oss en sten där noshörningarna brukade vässa hornen. Det var lite noshörning över hans gestalt. Han lockade till sig djur, så vi fick se massor. Jag förstod att han kunde kommunicera med djuren och han upptäckte att jag också hade den talangen. Vi skrattade och kommenterade vad djuren sa om oss.

Den smale parkvakten vi vandrade med dagen efter var mer intresserad av att spåra, visade oss olika djurs skitar och spår i sanden. Det verkade som att djuren undvek honom och inte var det minsta intresserade av att visa upp sig för den flocken tvåbenta han ledde. Men vi fick se en vit noshörning springa rakt över vägen framför oss på bara ett par meters håll.

Under natten skulle vi på nattsafari. Den terränggående jeepen visade sig vara en lastbil med köksstolar på flaket. Där satt vi och observerade djurens nattliv, medan den smale parkvakten körde och den tjocke berättade. De satt i styrhytten. Även vi spanade efter djur, och jag upptäckte en genett. Under nattsafarin såg vi bland annat en hyenaflock som omringade en flock impalor. Hyenor är inte bara asätare som tar bytet från andra djur, de jagar själva.

Parkvakterna bodde också i stugor med familjen inne i själva nationalparken, med bastanta staket runtom trädgården där de odlade mat. Vi förstod varför staketet var så välbyggt då vi skulle släppa av den tjocke parkvakten utanför stugan innan vi körde till receptionen. Hyenorna hade misslyckats med jakten på impalorna och hade nu församlat sig runt stugan, utanför staketet. Då parkvakten hoppade ur bilen och var på väg mot grinden, märkte jag vad hyenorna hade planerat. Ledarhyenan kastade sig mot honom, men han bara skrattade och gav henne en smäll på nosen med flat hand innan han öppnade grinden. Hela flocken gav sig av efter den ylande ledarhyenan.

Då vi kom till receptionen, stod en stor buffeloxe på gården och såg sur ut, medan han skrapade med frambenet. Den smale parkvakten fick leda oss förbi den då buffeln vägrade flytta på sig, bara sänkte huvudet och hotade honom med hornen. Det var tydligt att han ville disciplinera djuren, medan den tjocke parkvakten mötte djuren på deras egna villkor. Vilda djur låter sig inte disciplineras hur som helst, sådana människor undviker de.

Det var kväll då vi efter en fullmatad safari åkte in i lodgen i Amboseli på gränsen mellan Kenya och Tanzania. Vi längtade efter en bättre middag och hade ingen aning om vad som låg framför oss under natten. Lodgen var helt öppen ut mot savannen och alla var välkomna, från de äldre massajerna som satt i baren till de vilda djuren som strosade in i trädgården. Vi bodde i små radhusbungalower med panoramafönster från golv till tak som vände ut mot trädgården där det fanns en fontän. Matsalen låg i en helt annan byggnad och vi fick ta oss dit på en smal stig.

Då Anna-Britta och jag kom in i matsalen satt Kalle vid bordet utan att försöka resa sig och gå bort till buffén. Det var ovanligt. Han ville gärna rensa en buffé om han fick chansen.

”Du ser skärrad ut”, sa jag. ”Vad har hänt?”

”Då jag gick från bungalowen till matsalen sprang jag på en hund som satt och nosade i dörrspringan in till köket.”

”Den tillhörde väl hotellet.”

”Det trodde jag också först, men då jag kom farande, spratt den till och sprang.”

”Den blev nog överraskad när du kom så snabbt.”

”Det var bara det att den fortfarande satt när den sprang.”

”En hyena, alltså. Den blev säkert räddare för dig än du var för den.”

Hyenor har väldigt kraftigt bett. Lyckligtvis blev den så överraskad av människan att den sprang iväg istället för att angripa. De har visat sig vara mer än asätande fula djur med ett obehagligt skratt. Flocken har matriarkat och leds av en dominant hona. Hyenor är opportunister och drar sig inte för att ta bytet från andra djur, men de jagar även själva.

Vi åt den goda buffén där det bland annat fanns yvig välsmakande vattenkrasse som jag sedan upptäckte att den växte vid septiktanken.

Efter middagen skulle vi observera stjärnorna. Poul Madsen hade med ett litet teleskop. Vi fick med en beväpnad vakt ut på savannen. Vi var på ekvatorn, och kunde se den södra stjärnhimlen. Vårt solsystem ligger vält på sidan i förhållande till galaxplanet, och södra halvklotet på jorden pekar inåt mot galaxens centrum, medan norra pekar utåt mot de andra galaxerna. Natten var ljum, det hördes djurläten runt omkring oss och det prasslade i buskarna. Plötsligt ställde sig vakten upp med geväret beredd.

”A lion! A lion!”

”En löve, siger du?” sa Poul Madsen. ”Ja, så får den bare komme, jeg har Ugglenebulosen i siktet.”

Då vi gick till sängs, trodde vi att vi skulle få en god natts sömn i de behagliga sängarna, men naturen ville annat.

Vattenkrassen vid septiktanken drog till sig en flock elefanter. Därefter kom de in i trädgården för att leka. Marken skakade när de sprang omkring. I mörkret hörde vi hur de sörplade i sig vatten från fontänen och sprutade på varandra under trumpetande. Jag var rädd de skulle braka in genom panoramafönstret som elefanterna gjort i Tree Top Hotel ett par veckor innan då min bror var där.

Vi hade sett rosa elefanter på savannen dagen innan. De var verkligen rosa, då de hade rullat sig i den röda jorden för att skydda huden.

Men de vilda djurens invasion var inte slut där.

När jag skulle gå till frukost morgonen efter, låg en orange katt och solade på trappan utanför dörren. Jag trodde det var hotellets katt och böjde mig ner för att klappa. Då spratt den upp, reste ragg och fräste, och så sprang den därifrån mot savannen. Jag frågade om katten i matsalen, men hotellet hade ingen katt. Det var en vildkatt som tyckte om att sträcka ut sig på den varma stenen i trappan.

Lurven – en sparv nära oss

Då Torsten och jag var unga, bodde vi på tredje våningen i vår HSB bostadsrättsförening Sparvhöken, alltså överst i huset. Detta var innan taket renoverades, så småfåglar brukade sätta bo under takpannorna.

Jag satt alltid på balkongen med en vävram när det var tillräckligt varmt att vistas utomhus. Avklippta trådar la jag i blomlådan. Detta hade tydligen en sparv upptäckt, för han kom ner och plockade till sig dessa trådar. Det var en lurvig sparv med en fjäderdräkt som såg ut som om den var lockig. Därför döpte vi honom till Lurven.

Under sommaren vande han sig vid att jag satt på balkongen och blev ganska orädd. Varje gång han besökte mig, hämtade han trådar. Då den första kullen var kläckt och flög ner på gården, fick jag se vad Lurven gjort av mina trådar. Han hade vävt en pytteliten filt. Det var en riktig vävnad med trådar över och under precis som vi väver det allra enklaste tyg. Sparvar tillhör vävarfåglarna. Han skakade filten ren för små vita skitar i blomlådan och flög tillbaka upp under takpannorna med den för att börja på nästa kull.

Han fick tre kullar den sommaren, och varje gång han var klar med en häckning kom han och skakade filtarna i blomlådan.

Då han var klar med häckningen det året, lämnade han en skulptur på blomlådehållaren. Den hade han tryckt ur sig som tack för alla trådar. Det var en fin skulptur som vi inte hade hjärta att ta bort. Innan den försvann i första regn, tog jag bild på den.

Han kom tillbaka och häckade året efter, men sedan avlöstes han av sin son, tror vi, för han var inte så lurvig. Men hans son var återigen lurvig, så vi upplevde tre generationer sparvar innan taket lades om och fåglar inte kunde häcka där mera. Då hade även vi blivit äldre och flyttade ner på första våningen.

En dag i maj när vi gick runt småbåtshamnen satte vi oss som vanligt på bänken bredvid svanarna som häckar. De känner min röst och är inte rädda för oss, så jag kan gå helt nära och fotografera äggen när de har avbyte på ruvningen. Dagen innan var det hannen som låg och efter en stund bytte de till honan. Men de gillar inte gässen. Förra året passade en gås på att lägga ett ägg i svaneredet innan de hann jaga bort henne och börja ruva. Den gåsungen följde med svanfamiljen hela sommaren och jagades slutligen bort av hannen.

Medan vi satt där, kom en anka kvackande bort till oss. Hon var rätt påstridig och kom ganska nära. Till slut bet hon mig i stortån! Jag hade pärlemorfärgat nagellack på tånaglarna så kanske hon trodde min stortå var en snäcka. Hon försökte bita en gång till då hon inte lyckades få i sig snäckan första gången, men då fick vi jaga bort henne.

Det är inte första gången ett djur har bitit mig i foten. En gång vi vandrade i Ryfylkeheiene kom vi neråt i en stenur. Där lekte röyskattunger, det vill säga hermelinungar bland stenarna. Vi satte oss för att titta på dem. De var nyfikna på oss och kom hela tiden närmare. Jag vågade inte röra mig och ta kameran upp från ryggsäcken för att inte skrämma dem. Slutligen kom en av ungarna helt upp till mig och bet i stöveln! Antagligen upptäckte den att jag var en människa, och då försvann alla hermelinungarna in bland stenarna. Jag fick ingen bild, så jag lägger ut en bild på hermelinungar som leker från en vandring i Sarek istället.