Under mina vistelser i Australien har jag kommit i kontakt med aboriginer och mött dem på deras egna villkor. Jag har dansat emudansen med kvinnorna och spelat med taktpinnar medan männen blåste i didgeridoo som är ett långt rör av ett träd urholkad av termiter. Jag har också gått meditationsvandringen runt Uluru (Ayer’s Rock).
För att blåsa i en didgeridoo måste man gå genom andningsövningar som påminner om ett yogisk meditationsprogram. Endast män får spela didgeridoo, Kvinnorna håller takten med två taktpinnar som de slår mot varandra. Men andningsövningarna är de samma för båda könen.
På södra stjärnhimlen ser vi många fler stjärnor än på den norra. Det beror på att vårt solsystem ligger på sidan i förhållande till det galaktiska planet, och jordens södra halvklot vänder mot galaxens centrum, medan norra halvklotet vänder sig utåt.
När vi satt runt brasan och mannen från Nandustammen pekade ut stjärnbilderna åt oss, fick vi aboriginska namn. De andra fick namn som relaterade till någon växt eller djur på jorden, men jag fick ett namn som relaterade till stjärnbilden Orion. Jag pekades ut som observatören från Orion.
Ursprungsfolk som aboriginer har ingen religion. De lever i samklang med naturen, och har ett genetiskt program för att undvika ingifte. De har inget skriftspråk, men deras minne sträcker sig 64 000 år tillbaka i tiden, kanske längre. De vandrade långa sträckor genom natur ingen hade erfarenhet av och fick lösa överlevnadsproblem längs med vägen. Som individer uppfattar de sig som förlängningen av förfäderna.
Enligt uppgifter i drömtiden har det Stora Magellanska Molnet skapat människan. Det var inga gudar därifrån inblandade. Nandumannen sa endast att människan skapades därifrån, och pekade upp mot den aktuella galaxen som syntes över våra huvuden.
En rolig grej: I min bok Astrobiologerna diktar jag om Doraduscivilisationen i Stora Magellanska Molnet som vill befolka Den Stora Galaxen, alltså vår egen galax, utan att jag då kände till aboriginernas skapelsehistoria.
Jag kanske får tydliggöra skillnaden mellan vad folk säger och vad vi tror att de säger. I möte med andra kulturer måste vi skala av vår egen kultur och lyssna helt neutralt, och inte belamra forskningsresultaten med vår egen ballast av religiösa föreställningar. Det är så lätt att bedöma aboriginer som ”primitiva” människor som tillber sten och träd och sina förfädre, medan vi minsann har gått vidare till monoteismen. Vi får inte förfalla till medeltidens ”vetenskapliga” metod, att bara läsa om andra vetenskapsmäns resultat och inte undersöka saken själv. Först under renässansen kunde naturvetarna riva sig loss från ballasten av gammal kultur, men det har tydligen inte humanisterna gjort än.
Aboriginerna pratar inte alls om att de tillber något.
Hur gamla minnen har de, egentligen?
Då vi var i Libyen, besökte vi Germa Museum of Archeology mitt i Sahara där de visade föremål från nergrävda depåer med torkad proviant och vatten i strutsägg från den stora vandringen från Afrika till resten av världen. Det var som att få en inblick i ett tänk som motsvarade forskningsresor till Antarktis i början av 1900-talet, men dessa depåer var tiotusentals år gamla.
En del av människorna som vandrade kom till Australien. Men de behöver inte längre minnen om ätliga växter och livet i Afrika, därför gränsen på 64 000 år.
Jag kommer att vara på Bokmässan i Göteborg i monter A01:52 hos TiraTiger Förlag med boken Astrobiologerna.
